Albanien!

Är kort och gott ett magiskt land.

Här kommer den lite längre kärleksförklaringen:

Dag 1:

Som var man och kvinna med sunt förnuft på resande fot i temperaturer behagliga för längre utomhusvistelse var det aldrig ifrågasatt om vi skulle lifta eller ej.

Efter en extra natt i Struga efter en extra hård natt (hejdå Ana!) var det då dags att passera ännu en gräns, till Albanien då. Lång promenad till vettigt ställe att sträcka ut tummen på blev inledningen, vill minnas att tummen fick vila bra mycket mer än benen. Lastbil som tar oss till gränsen. Förklarar att det är bättre om vi passerar till fots då ifall problem uppstår blir det hans problem. Samma lastbil väl i Albanien. Han kör oss till den första lilla by som visar sig efter gränsen.

Det första som händer är att far & son bjuder oss på kaffe, nyfikna på vilka vi är. Kommunikationen går finfint då sonen talar utmärkt engelska (bosatt i Grekland, på besök hos släkt och vänner). Känner dock att vi bör röra på oss då vi trots allt inte kommit längre än 20-30km och har en bra bit kvar till kusten. Väl på benen igen vinkar ett ungdomsgäng över oss, korsar vägen för att se vad dessa individer vill. Total kaos är vad dom vill tror jag, 5-10 personer som försöker kommunicera på samtliga språk dom kan, samtidigt. Mer eller mindre flyr fältet till slut. Gör dock upptäckten att gänget är oss i hälarna.. Turligt nog stannar en bil lagom till att dom kommit ikapp.

Får kalla denna chaufför för den mindre pratglade mannen, dock inget att klaga över då resandet fortsätter med eller utan verbalt utbyte. Gör ett stopp och äter en macka. Fortsätter kort bit och blir avsläppta. Här börjar dock mannen försöka sig på konversation, och även försöka få pengar ur oss. Vi nekar honom detta.. I och med att mannen ändå jobbade och körde en leverans kändes det som varken eller.

Nästa bil har stannat redan innan förra bilen kört iväg, välkommen till Albanien :D Pratar på extremt dålig tyska med mannen. Fram tills att vi blir stannade av polisen och min resekamrat säger "nema problema?" varpå chauffören utbryter: MAKEDONSKI?! Och konversationen fortsätter lite enklare på vår, tillsammans, taffliga makedonska.

Vårt mål för dagen var Vlora, men efter att ha gjort upptäckten att denna bil åker väldigt nära Saranda (tänkt som sista mål på resan) lägger vi om planerna totalt. Helt klart av godo, så från söder till norr yo!

En sista bil behövs för att ta oss in i Saranda, tar som vanligt ingen tid (och efterrätt serveras i bilen!).

Inleder vistelsen med att växla pengar. Sen dricker vi en öl. Sen äter vi pasta. Internettar för att hitta lite info om staden ifråga, som vanligt föga förberedda (om än med tält och sovsäck!) Blue eye, Ksimili & Butrint står på önskelistan.

Sen letar vi strand att slå upp tält på. Gör upptäckten att detta är Albanska rivieran och dom flesta strandbitarna är uppätna av giriga hotell. Hittar till sist ett ställe dock, säkert också någons privata ställe på sommaren - men i dessa icke turistiga tider ser det mest övergivet ut.

Slår upp tält, tittar på havet. Gör den spännande upptäckten att vi har en brand strax in till oss. Oroväckande så klart, tar mig närmare för att se vad som brinner och om det sprider sig. Det visar sig vara en av Albaniens otaliga bunkrar som står i brand, troligtvis med soppor eller liknande innehåll (hoppas vi). Trots att det inte är någon risk för spridning väljer vi ändå att flytta tältet, ca 100m.

Sömn relativt tidigt lyssnandes till de lugna vågarnas melodi.

Dag 2:

Efter att ha ätit en smörgås till frukost hittar vi en buss som kan ta oss till Blue Eye. Så tar bussen. Mindre promenad in i skogen längst med vattnet till detta magiska underverk som verkligen liknar ett öga blått. Görs inte direkt rättvisa på bild.. Men kan inte bidra med mer!

Ur detta hål av okänt djup strömmar vatten ständigt upp i så hög hastighet att om du slänger i en sten längst med ån så kommer du väldigt snart se samma sten komma upp ur ögat.

Efter att ha stirrat djupt i detta naturens öga var det dags för iste innan färd tillbaka stod på schemat.

Väl tillbaka i Saranda tog vi ännu en buss, troligtvis efter ännu en smörgås, denna gång mot Butrint. Lagomt buttra blir vi dock när vi gör upptäckten att det kostar 700LEK för turister att besöka platsen.. Så vi vandrar kring och hittar ett gäng kaniner att umgås med istället.

Sen tar vi oss mot nr 3 på önskelistan, Ksamili. Väl där blir vi direkt uppmötta av en lokal herre som vill köra oss i taxi, berättar var det finns en väldigt fin strand (Jamaican beach). Efter lite konsultering kör han oss gratis. Förklarar att han har ett hotell, men att det inte är öppet just nu och att vi kan slå upp vårt tält på hans mark.  Nivån av äkta snällhet fortsätter att förvåna mig i detta till synes och ryktet hårda land.

Onna di Jamaican beach!

Undrar verkligen över vart Albanien fått sitt dåliga rykte ifrån, för det ska inte förnekas att även jag innan mina besök till landet ifråga också hade en del fördomar. Även om jag alltid tar fördomar för vad dom är kan jag skämmas över att dom ens fanns där. Hoppas att jag med denna text kan hjälpa till att förbättra detta extremt förträffliga och underbara lands rykte.

Simmar i solsken. Ser på solnedgång samt månuppgång. Magiska ögonblick.

Sover som en stock rätt så länge..

Dag 3:

Dags att lämna detta paradis för att leta reda på nästa längst med kusten. Sätter siktet på Vlora igen. Först tillbaka till Saranda då, för att klättra upp mot vägen.. Återigen är det mest hårt för benen. Inga större problem att få lift. Först med en italierne (tror jag). Till nån pytteliten by. Därifrån en grek till ett lite större ställe, men ack så vackert (varför stannade vi inte längre?). Och här kommer det verkligen inte många bilar så helt klart längsta väntetiden under resan, men fortfarande inte mer än 30 minuter skulle jag tro. Sen har vi en bil till Vlora. Kustvägen blir bara bättre och bättre. Klättrar upp för ett berg, sicksackandes horizentalt. Utsikten går knappt att beskriva i ord.. Ska se om jag hittar någon bild som kan säga något mer!

Nåt sånt ja!

I Vlora. Hjälp så stort det är! Äter en pizza. Fortfarande totalt tagen av stadens storlek. Varit i Tirana och den staden känns som ingenting sida med denna. Turism är bra för tillväxt får man säga. Går och går och går och går och frågar sedan om vägen till den gamla stranden. Vänder om och går och går och går och går och hittar till slut stranden. Till och med stranden är gigantisk. Går ett tag, vänder, går ett tag, vänder. Stannar då till slut upp på vad som får bli nattens bostad. 

Köper en stor öl kvällen till ära. Gör upptäckten att ölen är gammal. Placerar den i stranden och skriver med fingrar att denna öl är till vem som behagar dricka den, men att varsamhet ska tillhandahållas då den är aningen för gammal. Ringar in detta i ett hjärta.

Dag 4:

Ölen är fortfarande kvar!

Omelett och kaffe!

Går och går igen, denna gång åt rätt håll till och med! Första bilen kör oss ca 5 minuter och ger oss sedan parfym. Undrar vad detta kan betyda?

En till bil kort bit, men närmare avfart.

Sen kommer Tony & Simon och plockar upp oss. I särklass bästa liftningen! Av en herrans massa anledningar. Gör ett stopp i en liten by dom inte vet namnet på. Blir bjudna på kaffe, snackar skit om det mesta. Lite pinsam tystnad och tryckt stämning hinns med också. Väntar på att dom ska få lämna något till någon i byn. Hursomhelst tar det hela rätt lång tid. Så för att kompensera oss bjuder dom på middag på en resturang. Pasta och vin, vin, vin. Lagom lullig och så förklarar dom att dom tyvärr inte kan köra oss längre, svarar att dom gjort mer än väl för oss. Men det höll dom bevisligen inte riktigt med om och sätter oss på nästa buss till Elbassan (och betalar). Vaknar upp lagomt dimmig i Elbassan med ett äldre par från Italien så gärna vill bjuda på kaffe. Förklarar att vi kan sova hos dom om vi inte kommer längre. Tackar så gott och beger oss till vägen. 

Börjar mer eller mindre känna att stopp för natten troligtvis står på schemat då solen nästan är borta. Sen hittar vi en lastbil som ska till Bitola. Någon ler helt klart över oss! 

Känner så här i efterhand att min avslutande bitterhet kan tyckas aningen obefogad, men efter 4 nätter av dålig sömn kunde inte ens denna rena rara snällhet hålla mig i balans längre. 

Svårt att beskriva hur underbart det var att komma hem till en säng. Tror jag låg där i över 1 timma och bara njöt av värme och mjukhet innan jag ens kunde börja fundera på att sova.

Andra gången i Albanien, och lika fort som jag lämnade landet ville jag bara tillbaka igen. Detta land har en säregen plats i mitt hjärta. Och så många delar jag faktiskt har kvar att upptäcka :)