Ännu ett äventyr!

I svårt vrickad kronoligisk oordning, tror resan tog vid i slutet av Juli.

Så ni vet.

Känns som att historier har en tendens att upprepa sig, men då detta var min första, och fortfarande i särklass största liftningsturné känns den ändå relevant. Hursomhelst handlar det mer om innehållet än själva liftandet i sig, även om det också är en väldigt intressant aspekt som jag gärna ser att folk tar till sig av.

Varför något av detta nu skulle vara av intresse av andra än nära och kära vet jag dock inte. Bryr mig såklart heller inte så.

I min nuvarande hemort startade första etappen av resan tillsammans med min svenske rumskamrat Carl. Vårt planerade mål för dagen var Novi Sad i Serbien. En resväg som för 2 herrar på 1 dag får ses som lite väl naivt önsketänkande såhär i efterhand. Efter ca 100km lämnar min vän mig för att göra sitt första stopp och hälsa på flickvännen sin. Fortsätter resan på egen fot, och det går givetvis snabbare för ensam man. Lyckas dock efter många om och 4 timmarns vandarnde på motorväg i 40C inte ta mig längre än  till Kumanovo (gränsar till Serbien).

Väl där uppsöker jag ett internetcafé och tänker att mina nya peacecorp vänner i orten troligtvis kan hjälpa med sovplat. Visar sig att ingen är på orten! Så ändrar siktet mot den närliggande huvudstaden Skopje där jag  vet att jag åtminstånde har 2 sovplatser. Kikar buss/tåg då det är bra närliggande och mörkret börjar ta över. Visar sig vara för sent för denna form av trafik. Tar mig till vägen och gör ett sista desperat försök att lifta. Dödsdömt. Dödens trött efter 12 timmars hårt liftande och levende hittar jag en liten gräsplätt i skuggan av ett träd intill motorvägen och låter så detta bli min temporära sovplats.

Nästa dag är jag så långt ifrån utvilad jag varit på många långa tidsepoker. Tar en svarttaxi till Skopje och hoppar på tåget till Novi Sad (dålig liftaretik, jag vet, men ibland är det av godo att slå ihop sömn med resande). Efter att snarkat mig igenom det svårt försenade tåget (6-8 timmar extra) anländer jag till Belgrad och måste där vänta över natten på grund av förseningen. Håller värmen och diskuterar världsliga ting med vem som gitter höra på.

Nån gång mitt i natten på sista tåget, sen en buss i staden och framme hos Iwona 6-7 på morgonen. Mer sömn tack. Drömmar som till och med för mig tedde sig aning absurt. Vattenkomplex, affär blockerad av man som ville sälja mig en stege. Ska inte gå för djupt in på detta, oroa er inte.

Här möter jag upp med min för resan tilltänkta reskamrat Mansku! Också Carl dyker upp med tåg samma dag. Alla på plats! Novi Sad är en väldigt fin stad. Även om det känns lite väl rent; vad folk säger är att det bara är en fasad - alla går runt och har det så bra! Efter 2 dagar i staden kan jag inte direkt uttala mig själv angående detta. Kan bara säga att jag stortrivdes, åt en smörgås som lätt hamnar bland dom 3 bästa någonsin i min värld. Uppsökte diverse kaféer med trevliga toaletter! Hängde på den nyligen öppnade baren i Charles Bukowskis ära, tror stället delade namnet.

Efter 2 dagar känner vi dock att det är dags att börja röra på sig, har trots allt tänkt avlägga ett gäng länder de närmaste 2 veckorna. Så vi tar oss till stället rekommenderat av hitchwiki.org (plankar mer eller mindre i all förvirring på bussen). Tar inte direkt någon tid att alls att få lift och rätt snart är vi tid gränsen till Kroatien. Ännu en gräns passerad till fots! Total avsaknad av trafik är vad som står härnäst på schemat. Så vi traskar på. Går igenom hela det lilla samhället känt som Ilola(?), fin liten stad som dock tenderar att luta lite väl mycket uppåt.

Efter långpromenad och fortsatt avsaknad av bilar stannar till slut ett par från Serbien som bor i England som är på semester i Kroatien och tar oss en bra bit vidare! Ger oss även mat från nån av deras far/morföräldrar! Diverse bilar skjutsar oss kortare bitar. Till slut hamnar vi på ett ställe som ser relativt förjävligt ut. Stor väg, alla kör snabbt. Utöver detta såg himmelen ut att strax öppna sig. Första bilen stannar. En snubbe i 30-års åldern från Ljubljiana, Slovenien, kör oss vidare. Mycket trevlig man som vi hade långa och intressanta konversationer med. Gick igenom hans släktträd han hade liggandes i bilen, inspirerande. Efter ett tag frågar han om vi inte vill hänga med till Ljubljana istället för att stanna i Zagreb. Vi diskuterar saken och kommer fram till att vi egentligen inte hade något att hämta i Zagreb utöver att övernatta och fortsätta resan, så varför inte Slovenien?!

Nytt land med andra ord, som inte alls stod på reseschemat. De bästa besluten tas spontant. Väl framme är vädret fortfarande riktigt illa. Så vi får skjuts till ett vandrarhem/träningslokal och checkar in "cykelrummet". Nästa dag är vädret lika surt. Men vad kan göra, tänker inte låta lite vatten stå ivägen för mig! Så vi promenerar mot centrum under våra paraplyer. Efter en lätt frukost tar vi en öl för att hålla värmen i detta sämre väder. Regnet till trots, som nu inte är så intensivt längre, ser detta ut som en helmysig stad. Med en å rinnandes längst med kanten av centrum, korsad av diverse broar. Drakbron. Kärleksbron (där par förevigar sin kärlek genom att sätta fast hänglås på bron).

Vi minns nu att en Jana från Salto (volontärsamordnare) bor i Ljubljana! Så vi letar upp närmaste ställe med internet, visar sig vara 5-stjärnigt hotell. Utan direkt hopp går vi in i lokalen och frågar om att låna internet, inga som helst problem. Mitt första besök på ett 5-stjärnigt hotell.

Hookar upp med Jana och hennes vän samt kollega. Testar nån form av sommaröl, som visar sig vara mer cider. Efter detta en pizzaslice, fala mnogo för mat och dryck! Fortsatt intryck av staden som extremt mysig. Staden är härligt dekorerad av eldsjälar med graffitti föreställande diverse djur och annat kul. Vidare blir vi visade till slottet på kullen, underbar utsikt. Hade förvisso varit bättre en molnfri dag, men berg som tonar bort i molnen har ändå en härlig mystik över sig.

Avslutningsvis tar Jana med oss till de mer alternativa delarna av staden (som jag ALDRIG minns namnet på), i närheten av tågstationen och fullt med små barer och NGO's. Om staden i sig har fin gatukonst är detta ett paradis med riktigt feta graffitti målningar samt allhända roliga företeelser såsom skor upphängda(slängda) över elledningar. Här är det en förteelse som tar vid när ett par älskat för första gången.

Tyvärr kan vår gode vän inte erbjuda oss sovplats av för bloggen irrelevanta själv. Hursomhelst stannar vi på platsen ifråga för att se vad den har att erbjuda. Hittar en mindre bar och frågar vad dom har för ölutbud. Röd eller grön blir svaret - troligtvis det bästa utbudet jag någonsin hört, även det billigaste i staden. Efter inspektion av ölen blir det en grön burk. Stannar här ett tag och träffar folk från olika hörn av världen, utöver några lokala människor.

Natten till ära spenderas på tågstationen, eller ett litet rum, då den faktiskt stationen är stängd för natten. Här delade vi rum med säkert 20 andra unga resenärer. Dock mest trött så på med hörlurar och försöker sova. Går väl sådär.

Vid 5 tiden på morgonen blir jag "väckt" på tyska av någon form av vakt som inte vill ha oss där. Ut i den kalla verkligheten. In i den lite varmare tågstationen. Kaffe. Gör som sig bör och tar oss till liftningsplatsen, som ska vara så bra! Visar sig dock mest vara förvirrad då det verkligen inte är klart vart man bäst ska stå. Utöver detta var vi aningen förvirrade angående vilken väg vi skulle ta, samt att folk stannade bilar och sa åt oss att ta andra vägar. En extremt rolig detalj denna dagen får bli att jag helt plötsligt ser en ung man komma in i staden, till synes också en liftare - visar sig vara Andrej som jag veckorna tidigare gav sovplats för 1 dag eller 2. Couchsurfing.org vän med andra ord! Så vi hälsar, delar historier, blir varnade angående kustvägen, tipsar honom om saker att se i Ljubljana. När vi till slut får lift går det som på räls och bilarna avlöser varandra som om det hela var en stafetttävling. Varning till trots beger vi oss till kusten (ett av få mål var att ta oss till havet så!). Väl där träffar vi 2 tyskar som också svär över vägen, ingenstans kommer dom får vi höra. Står på  samma ställe och får inom loppet av 10 minuter lift. Livet som liftare är hårt, lika glad jag blir över att andra liftar, lika världelöst är det att stå för många på samma ställe. Kommer dock inte långt, 10km troligtvis. Under hela dagen tar vi oss ca 30km längst med kusten och anländer till slut i Senj. Här tror jag det minst sagt var orkanvarning, så vi hittar en värdfamilj att övernatta hos.

Tar en liten sovmorgon och är inte påvägen förrän vid 10 tiden nästa morgon. Fortsatta problem längst med denna kustväg. Det är inte bristen på bilar som är problemet. Snarare att det är för många bilar, samtliga turister med fulla bilar. Ett Italienskt par stannar till slut och tycker vi ska försöka trycka ihop oss! Utöver dom själva var deras hund samt en herrans massa packning närvarande. Men det gick såklart, finns det hjärterum finns det stjärterum är ändå ett ganska fint uttryck :)

Deras mål för dagen är Zadar, inget ställe vi direkt hade tänkt stanna på. Men varför inte? Anländer relativt tidigt så har tid att se och uppleva någonting i staden. Vandrar kring, hjälp så mycket turister. Såg dom såklart i sina bilar, men att alla skulle hamna på samma ställe trodde jag aldrig!

Tar oss till havet, såklart fullt av folk där också. Träffar 2 nya tyskar som är ute på sin första liftningsturné utanför landet, samt deras första resan utan sina föräldrar (tror herrarna var 17 respektive 18 år gamla). Järvt minst sagt, det roliga får bli att dom var bättre förberedda än oss rent materiellt. Men vi är överlevare så inga problem! Hänger med dom, lyssnar på havet som spelar magiska melodier med hjälp av hål gjord i bryggorna längst med kusten. Spektakulärt faktum, vet inte riktigt vad detta kallas, men någon form av rör som när det kommer vatten/luft i ger ifrån sig ljud. Totalt naturlig musik med andra ord!

Efter en trevlig och relativt lugn dag slår vi så ihop på en gräsmatta och vaknar av solsken för ännu en dag på vägen. Nästa mål är Split. Lyckas rätt enkelt ta oss dit, och redan runt 12-tiden. Känns ju helt galet nice. Finns en del fina öar i närheten av denna stad, som för övrigt också är väldigt turistig. Bestämmer oss efter gårdagen att ta in på ännu ett vandrarhem för att ha någon form av ork till att göra någonting. Så efter att ha parkerat packningen på rummet ger vi oss ut. Fin gammal stad med härliga små gator, letar efter en bar vid namn Ghetto Club utan vidare resultat. Så slår oss ner och tittar på tursiter istället. Inte mycket för att iakta folk, eller i alla fall inget jag ofta gör. Men det var denna dag ganska roande, att se och fundera över vad som fört denna grupp av äldre herrar samman. Kanske har dom samma jobb och åker alltid hit? Kanske är deras respektive vänner och dom tvingas spendera tid tillsammans här? Vem vet, till syvende och sist skiter jag såklart i det. Kollar även upp när och hur mycket det kostar att ta en färja till en av de närliggande öarna.

Nästa dag tar vi oss mot färjan. Och så börjar det regna. Riktigt jävla kraftigt. Svär och funderar över varför vi inte tog oss till någon ö dagen innan? Tar hursomhelst en smörgås i väntan på färjan. Ännu ett favoritställe i smörgåsväg då deras utbud av pålägg var gigantiskt. Minus för den extremt dåliga humorn från servitören.

Väl på båten är regnet som bortblåst och en klarblå himmel tittar fram. Betraktar mest utsikten, det vackra havet samt känner hur vinden biter tag i mig. Som jag saknat vatten. Väl på ön börjar, som är en av de mindre, och lyckligtvis inte överpopulerad av turister, börjar vi en kringvandring längst med stranden. Hittar ett litet privat ställe och bestämmer mig för att ta ett dopp. Så jävla skönt. Dyker och hittar lite fina stenar. Njuter och flyter. Äter glass. Kastar macka och snackar strunt. Båten tillbaka, samma smörgås igen!

Fortsätter en gång till att dra liftnings ädla konst i gruset genom att ta en buss till Dubrovnik, återigen av godo att slå samman sömn med resa. Då ingen vill öppna bagageutrymmet på bussen tvingas vi ta med våra stora väskor på bussen. Får sedan höra av chauffören att så gör man minsann inte i Europa! Snark. Dubrovnik.

Sätter mig ner på vägen och väntar på Mansku som gör något annat för tillfället. Fortsätter att bli tillsagd, denna gången av polisen, som säger att jag minsann inte kan sitta där, men om jag flyttar 1 meter är det okej. Alla till lags är jag.

Borde egentligen hålla mig borta från dessa turistiga mål, och detta är i särklass den mest turistiga staden under resan. Hittar efter att ha gått lite vilse, fått hjälp av en hund, till det stora fortet. Och så stort det är, menfint ställe att bara vandra kring på. Problemet är dock att det är nästintill omöjligt att hitta ut, samt att mat och dryck är så dyrt att man lätt får en hjärtattack. Panik i luften. Hittar lyckligtvis till slut ut från detta vackra, men dock i turismens glada dagar, mer helvetiska ställe. Vandrar kring med en karta och försöker hitta en liten gräsmatta att ha picknick samt övernatta på. Inga större problem, även om denna stad tenderar att luta uppåt och neråt utan reson som om den blivit planerad av en vindögd alkoholist. Picknicken går dock sådär när vi upptäcker att alla redskap (så som kniv t.ex.) är putsväck. Tuggar på grönsaker och bröd om vartannat, och frukt såklart.

Att ta sig ut ur staden visar sig inte direkt svårt, men ack så uppåtlutande. Bestämmer oss till sist för en plats, som dock ser lika dålig ut som alla andra platser längst med kusten. Rätt snart stannar en herre mitt i vägen och backar upp, samt stannar upp 10-20 bilar bakom sig. Tror kanske han var från Kosovo, kunde inte kommunicera på något språk någon av oss kände till i alla fall. Så visar kartan, vart vi är samt vart vi vill. Av hans reaktion att dömma tror jag han var vilse. Turligt för oss blev han då tvungen att åka igenom staden, Bar (Montenegro) vi ville till. Nytt land, nya möjligheter. Vet inte vad jag kan säga om Montenegro, spenderade bara en dag här. Staden i sig var verkligen ingen skönhet. Uppsöker hursomhelst de lokala volontärerna för sovplats. Totalt galet ställe, 10 tjejer i samma lägenhet. Men dom har en sjungande discodusch, troligtvis den häftigaste duschen jag sprungit på i mitt liv!

Här tror vi att äventyret ska ta slut. Funderar kring om vi ska ta en buss hem igen. Mansku kikar internet och upptäcker att hon är ledig 2 dagar till. Nu fortsätter äventyret.

ALBANIEN!

Precis som alla sagt går det så sjukt bra att lifta i Montenegro, efter 1 minut har vi lift, och till precis den staden vi vill till - Tirana. Väl i Tirana träffar vi ännu ett gäng gamla vänner, också volontärer. Tar med oss ut till deras favoritbar till kvällen, mysigt lite ställe där vi dricker och har allsång med gitarrer och allt. Någon fyller även år dagen till ära och vill givetvis bjuda på drinkar! Hemma tidig morgon.

Sover ut.

Första riktiga bakfyllan under resan. Tar oss dock ut relativt tidigt för att titta närmare på staden. Gillar den skarpt. Kunde ses som vilken betongstad som helst, aningen trasiga grator och så vidare. Men charmig i och med att många av dess kommunistbyggnader blivit uppiffade med olika färger i härliga mönster.

Blir en väldigt lugn dag med te frammåt kvällen på ett bokkafé. För att sedan kolla igenom lite filmer från en av mina roligaste tågresor med några av de lokala volontärerna :)

Så efter att ordentligt ha sovit ut är det alltså dags att ta sikte på Makedonien för att till sist avsluta min i särklass längsta liftningsresa (Makedonien-Serbien-Kroatien-Slovenien-Kroatien-Montenegro-Albanien-Makedonien), även om 2 smååå bitar fuskades med buss/tåg.

Återigen inga som helst problem att lifta i Albanien. Snart vid gränsen. Blir upplockade i ingenmansland, mellan Albanska och Makedonska gränsen. Alla taxichaufförer som står på andra sidan svär efter vår chaufför som dom tror ha tagit 2 potentiella kunder, om dom ändå visste..

Släpper av oss i den första staden, Struga. Direkt tillbaka i Makedonien börjar liftningen tyvärr gå sämre. Men hade ändå tur, vår sista bil ska till Kavadarci (där Mansku bor) och åker igenom Bitola (där jag bor).

Så det var det. Troligtvis nedkortat en bit, för även om jag gjorde anteckningar under resans gång lät jag detta inlägg komma direkt från huvudet. Kanske lägger jag till bilder vid ett annat och bättre uppkopplat tillfälle.

Tack och hej!