Vi hann senast bara lämna hundgården, gå ca 100m för att hitta 2 nya valpar.. i ett dike. Varför man väljer att dumpa sina hundvalpar precis utanför gården som tar hand om dom låter jag vara osagt. Hursomhelst inte klokt.
Nu väntar jag på att få en lista med allhända saker som kan behövas till gården för att sedan vidarebefoga listan till min värdorganisation och se om dom kan hjälpa med någon finansiering. Ska även göra mer efterforskningar kring det hela, rätt säker på att jag ska kunna få någon form av hjälp iform av pengar till egna projekt.
Min spanska rumskamrat har då äntligen börjat jobba, så kanske hänger jag med honom och lär mig lite spanska senare idag! Nybörjarkurs så passar mig utmärkt, länge velat lära mig spanska men ännu längre varit ännu latare.
Så efter att ha fått ny varmvattenberedare till toalett och dusch har vi nu även konstaterat att det läcker likadant i köket, så väntar på att få en ny där också. Snart är hela lyan tipp topp!
Fick liv i min portala musikspelare och har nu även lyssnat klart på Bozo & The Storyteller, rekommenderar ännu varmare än sist. Så nu lyssnas det på senaste tributet i discworld serien, snuff - lika förvirrande som vanligt.
Funderar kring vart jag kan ha placerat min kamera, ville så gärna slänga upp en bild på mitt makedonska ID-kort! Känns hursomhelst häftigt att ha, och att faktiskt vara här lagligt för första gången på 5 månader.
Håll i hatten för nu kommer den absolut största nyheten som jag då valde att spara till slutet för alla gedigna läsare som inte gav upp halvvägs: Jag kommer nämligen med väldigt stor sannolikhet att avbryta min volontärtjänst ca 2 månader tidigare än planerat. Varför? Har blivit erbjuden en mindre utbildning i festivalarrangemang samt att åka till England och jobba på diverse festivaler för att avslutningsvis fara tillbaka till Sverige och starta en egen! Känns lite som en dröm, kanske för att det är det ^_^
Tuesday, November 22, 2011
Wednesday, November 16, 2011
Ny dag idag
Dricker dom sista skvättarna av morgonkaffet och försöker samla ihop lite tankar som ska få stå modell för detta blogginlägg.
Häromdagen var jag på besök hos en god vän och hade en mindre konversation med hans mamma, med hjälp av honom själv som tolk. Vart inbjuden att besöka någon kyrka. Förklarade att jag inte sysslade med någon religion. Hon sade att Jesus troligtvis hade något fint att säga mig. Sen var det mest tryckt stämning. Låter alltid folk göra som folk vill göra, särskilt om det inte drabbar någon annan (stämmer förvisso inte med religion i stort, men på det lilla taget).
Idag ska jag återigen besöka alla mina hundvalpar! Alltid lika roligt och energibringande. Senast jag var där följde en vän med mig som håller på med ett projekt främjande volontärarbete och filmade mig på plats. Blev även en intervju rörande ämnet, ska bli kul att se när allt är klippt och klart. Tillbaka till valparna! Ledsamt nog måste jag tyvärr berätta att den lilla krabat som vid mitt första besök var sjuk nu har lämnat oss, lyckades inte återhämta sig. Samtidigt som ond bråd död ständigt är närvarande i världen är det inte mindre sorgligt när en varelse som knappt fått påbörja sin livsresa så plötsligt får säga hejdå. Tragiken åsida så ser jag det även som stor motivering att just fortsätta arbetet och hjälpa så många som möjligt, en räddad individ är en bättre värld eller nåt.
Fortfarande inga egna bilder, så fortsätter min stöld då material redan existerar :)
Här kan ni följa utvecklingen av själva hundgården, från då till nu.
Där har ni det; hela gården samt deras egna små hyddor.
En annan sak som glädjer mig är deras framtidsplaner. Som jag först fick höra det var gården endast för valpar under fyra månader. Vad som hände efter det fick jag ingen direkt klarhet i mer än att det var ett stort problem. Nämnde detta i tidigare inlägg vill jag minnas. Hursomhelst är planen att bygga ännu en gård för äldre hundar, där även kastrering ska komma att ske.
Avslutningsvis kommer ett citat från boken jag precis försöker läsa/lyssna på (Bozo and the Storyteller):
"Imagine our world was only a story. But what if the storyteller was dying? Find out how you can save the world before it's too late..."
Boken finns för gratis nedladdning i pdf-format.
Eller som ljudbook.
Och så kan man såklart vara en vacker individ och köpa boken, finns på adlibris t.ex.
Nu ska jag försöka få liv i min jävla mp3spelare så jag kan fortsätta lyssna på ovannämnda historia....
Häromdagen var jag på besök hos en god vän och hade en mindre konversation med hans mamma, med hjälp av honom själv som tolk. Vart inbjuden att besöka någon kyrka. Förklarade att jag inte sysslade med någon religion. Hon sade att Jesus troligtvis hade något fint att säga mig. Sen var det mest tryckt stämning. Låter alltid folk göra som folk vill göra, särskilt om det inte drabbar någon annan (stämmer förvisso inte med religion i stort, men på det lilla taget).
Idag ska jag återigen besöka alla mina hundvalpar! Alltid lika roligt och energibringande. Senast jag var där följde en vän med mig som håller på med ett projekt främjande volontärarbete och filmade mig på plats. Blev även en intervju rörande ämnet, ska bli kul att se när allt är klippt och klart. Tillbaka till valparna! Ledsamt nog måste jag tyvärr berätta att den lilla krabat som vid mitt första besök var sjuk nu har lämnat oss, lyckades inte återhämta sig. Samtidigt som ond bråd död ständigt är närvarande i världen är det inte mindre sorgligt när en varelse som knappt fått påbörja sin livsresa så plötsligt får säga hejdå. Tragiken åsida så ser jag det även som stor motivering att just fortsätta arbetet och hjälpa så många som möjligt, en räddad individ är en bättre värld eller nåt.
Fortfarande inga egna bilder, så fortsätter min stöld då material redan existerar :)
Här kan ni följa utvecklingen av själva hundgården, från då till nu.
Där har ni det; hela gården samt deras egna små hyddor.
En annan sak som glädjer mig är deras framtidsplaner. Som jag först fick höra det var gården endast för valpar under fyra månader. Vad som hände efter det fick jag ingen direkt klarhet i mer än att det var ett stort problem. Nämnde detta i tidigare inlägg vill jag minnas. Hursomhelst är planen att bygga ännu en gård för äldre hundar, där även kastrering ska komma att ske.
Avslutningsvis kommer ett citat från boken jag precis försöker läsa/lyssna på (Bozo and the Storyteller):
"Imagine our world was only a story. But what if the storyteller was dying? Find out how you can save the world before it's too late..."
Boken finns för gratis nedladdning i pdf-format.
Eller som ljudbook.
Och så kan man såklart vara en vacker individ och köpa boken, finns på adlibris t.ex.
Nu ska jag försöka få liv i min jävla mp3spelare så jag kan fortsätta lyssna på ovannämnda historia....
Monday, October 31, 2011
Snabbt första intryck (hundra hundvalpar!)
Precis påbörjat ett nytt projekt.
Så detta är alltså ett blogginlägg faktiskt utfört volontärarbete, för ovanlighetens skull.
För några dagar sedan träffade jag organisationen Mali Heroi (liten hjälte) som har ett litet djurhem för hundvalpar från gatans land. Dagen till ära var jag på gården ett par timmar.
Givetvis galen energi med 14 valpar under 4 månader :)
Så har mest lekt med valparna. Gett dom mat också. En pytteliten krabat var visst sjuk så vart en sväng till veterinären också, visade sig vara någon form av virus. Blir förhoppningsvis bättre med lite medicin och väntan.
Glömde tyvärr kameran hemma så än finns inga bilder på dessa galna små sötnosar!
Som sagt, känner mest positiv energi just nu. Även om det finns frågetecken och saker att ifrågasätta/ta reda på. Så som hur ofta dessa valpar ens blir tvättade. Vidare har hemmet en övre gräns på 4 månader.. Försökte ta reda på vad som sen händer, men då det ännu inte skett att någon hund överstigit bestämda ålder så verkar det som att dom inte direkt tagit tag i att ens börja ta tag i problemet.
Kommer dock kräva ett svar, relativt snart lär vi annars ställas in för detta själva och jag vet i ärlighetens namn inte vad som kan göras.. Förstår att ju äldre dom blir ju mer kräver dom, och fungerar inte att ha små små valpar med unghundar i längden.
Hursomhelst, överlag väldigt bra och väldigt glad - och kom precis på att det finns bilder på hundarna!
Så detta är alltså ett blogginlägg faktiskt utfört volontärarbete, för ovanlighetens skull.
För några dagar sedan träffade jag organisationen Mali Heroi (liten hjälte) som har ett litet djurhem för hundvalpar från gatans land. Dagen till ära var jag på gården ett par timmar.
Givetvis galen energi med 14 valpar under 4 månader :)
Så har mest lekt med valparna. Gett dom mat också. En pytteliten krabat var visst sjuk så vart en sväng till veterinären också, visade sig vara någon form av virus. Blir förhoppningsvis bättre med lite medicin och väntan.
Glömde tyvärr kameran hemma så än finns inga bilder på dessa galna små sötnosar!
Som sagt, känner mest positiv energi just nu. Även om det finns frågetecken och saker att ifrågasätta/ta reda på. Så som hur ofta dessa valpar ens blir tvättade. Vidare har hemmet en övre gräns på 4 månader.. Försökte ta reda på vad som sen händer, men då det ännu inte skett att någon hund överstigit bestämda ålder så verkar det som att dom inte direkt tagit tag i att ens börja ta tag i problemet.
Kommer dock kräva ett svar, relativt snart lär vi annars ställas in för detta själva och jag vet i ärlighetens namn inte vad som kan göras.. Förstår att ju äldre dom blir ju mer kräver dom, och fungerar inte att ha små små valpar med unghundar i längden.
Hursomhelst, överlag väldigt bra och väldigt glad - och kom precis på att det finns bilder på hundarna!
Thursday, October 27, 2011
Bröderna Manaki
Det är min flyktiga avhandling rörande min upplevelse av den 32:a upplagan av filmfestivalen Manaki Brothers (till hyllning av 2 bröder, gissa vilka?!).
Dagen innan arbetet för festivalen återvänder jag till Bitola, trodde jag då. Visar sig att det går ännu 1 dag innan själva arbetat tar till. Kunde med andra ord spenderat 1 extra dag i Albanien, men glad ändå - utvilad och så. Efter all förvirring har jag då även fått bekräftat av min vän Vele ifrån Together att jag ska jobba på festivalen!
Börjar med ett möte med personen som agerar chef eller i alla fall ansiktet utåt eller kanske bara till oss volontärer? Hursomhelst. Han tar oss med till vår under nästkommande vecka plats-att-vara-på. Blir introducerad för ännu en person, som tydligen ska förse oss med jobb, underkomendant!
Så på kommando sätter vi oss i soffan och fördriver tiden med allahanda lustigheter, tränar reflexer, diskuterar skitsaker. Pratar film såklart. Här visar sig den första av dumheter i festivalens organisation. För det är strikt viktigt att arbetet är könsuppdelat. Till en början får jag inget arbete alls, och hinner inte med att direkt klaga då alla är stressade (utan att direkt göra någonting dock). När jag så väl får arbeta så är det givetvis i form av kraftarbete, lyfta något någonstans - och jag är ju verkligen ett muskelberg!!! (ironi om ni inte förstod). Resten av dagen görs i princip ingenting. Men det är viktigt att vi stannar på soffan ifall att någon skulle behöva ett glas vatten eller liknande. En till sak hanns med i "arbetet", nämligen att närvara på en presskonferans och låtsas vara journalister då dom hade för många tomma stolar. Bortsett från hur stört detta är var det i alla fall en intressant presskonferans.
Nästa dag blir det mer arbete, men ingen mat. Fortsätter med tunga lyft. Flyttar filmer hit och dit. Sen kommer en leverans med vatten och här blir allt som har med könsuppdelning så uppåtväggarna jävla skadat. Från lastbilen in i lokalen är det män som ska lyfta. Från lokalen till den faktiskt platsen för vattnet måste det dock vara kvinnor som utför arbetet. Efter att ha funderat över logiken i detta i ½ sekund bestämde jag mig för att göra arbetet, jag och Arthur då. Samtliga lokala män gjorde ingenting.
Frammåt kvällen blir vi inbjudna på ett coctailparty där stämning för första gången bland festivalens arbetare faktiskt är på topp. Alla dansar, är glada. Vin & öl till förfogande. Men mer i extas av dansandet än någonting annat. När denna lilla tillställning tar slut möter jag då återigen min "chef" som mer eller mindre direkt otrevligt säger åt mig att städa lokalen där "festen" tog vid. Beger mig tillbaka dit och börjar röja upp, frågar alla andra hur noga det ska städas och ingen har något direkt svar. Blir istället omdedd att bära ut tomma ölbackar. Så gör det. Får skäll av "chefen" för att jag inte är på platsen han ville ha mig på och utför arbetat han gav mig. Får nu direktiv att helt seriöst plocka upp fimpar från marken, gör detta utan några problem. Tältet är totalt städat som när som på en duk där vinet serverades som, hör och häpna, har vinfläckar! Mystiken är total. Under detta arbete ska även tilläggas att jag drack ett glas vin. Mer eller mindre relevant enligt min mening då arbetat utfördes ypperligt. Vi frågar även angående ovan nämnda duk men får inget svar, och vår arbetstid är över. Hejdå.
Nästa dag får jag höra att jag inte behöver arbeta då dom har för många volontärer. Så går och kikar på How to train your dragon. Riktigt bra film, där atmosfären verkligen höjdes av en full lokal barn som spontant bröt ut i aplåder när dom kände att det var lägligt, när draken gjorde nåt bra såklart!
Efter detta får jag höra av en lokal vän att jag tydligen blivit sparkad, konfunderad över detta då jag inget hört själv letar jag efter min chef utan vidare resultat. En annan vän säger även att han sagt att jag var för full och därför inte ska arbeta mer. Denna dag är dock mer eller mindre full av förvirring då fler blir tillsagda att inte arbeta. Får heller ingen mat så låter gladeligen bli att jobba och kikar på kortfilmer istället. 2 var svenska.
Möte med den lokala organisationen som säger åt oss att göra allt som festivalen ber oss om med 100% positiv attityd. Förstår att dom har ett rykte att tänka på. Men nu blir jag direkt ombedd av "chefen" att han fått diriktiv från högre aktoritet (sanningshalt i detta kan det spekuleras i) att jag ej kan arbeta mer. Detta på grund av att vi förstört lokalen som jag nämnde ovan (ja, samma lokal jag plockade upp fimpar ifrån).
Måste säga att jag mest är besviken. För jag vet hur bra stämning det kan vara på sådana här tillställningar. Människor jobbar tillsammans utan egen vinning för att genomföra något dom alla vill se genomfört. Men utan någon form av organisation samt med en "chef" så illa lämpad för jobbet att jag inte finner ord var stämningen verkligen i botten. Tänk er senariot där du tvingas sitta i en lokal och vänta på att kanske få någon form av arbeta från 9.30 till 19.30. Att sedan bli falskt anklagad för att ha varit för full samt förstört en lokal (där coctailpartyt tog vid) är även det bidragande till mitt agg mot organisationen.
Men fick se alla filmer gratis detta trots allt så ska inte klaga allt för mycket, var en trevlig festival ur det direkta filmfestivalperspektivet. Likväl var det den längsta veckan på många långa tider.
Dagen innan arbetet för festivalen återvänder jag till Bitola, trodde jag då. Visar sig att det går ännu 1 dag innan själva arbetat tar till. Kunde med andra ord spenderat 1 extra dag i Albanien, men glad ändå - utvilad och så. Efter all förvirring har jag då även fått bekräftat av min vän Vele ifrån Together att jag ska jobba på festivalen!
Börjar med ett möte med personen som agerar chef eller i alla fall ansiktet utåt eller kanske bara till oss volontärer? Hursomhelst. Han tar oss med till vår under nästkommande vecka plats-att-vara-på. Blir introducerad för ännu en person, som tydligen ska förse oss med jobb, underkomendant!
Så på kommando sätter vi oss i soffan och fördriver tiden med allahanda lustigheter, tränar reflexer, diskuterar skitsaker. Pratar film såklart. Här visar sig den första av dumheter i festivalens organisation. För det är strikt viktigt att arbetet är könsuppdelat. Till en början får jag inget arbete alls, och hinner inte med att direkt klaga då alla är stressade (utan att direkt göra någonting dock). När jag så väl får arbeta så är det givetvis i form av kraftarbete, lyfta något någonstans - och jag är ju verkligen ett muskelberg!!! (ironi om ni inte förstod). Resten av dagen görs i princip ingenting. Men det är viktigt att vi stannar på soffan ifall att någon skulle behöva ett glas vatten eller liknande. En till sak hanns med i "arbetet", nämligen att närvara på en presskonferans och låtsas vara journalister då dom hade för många tomma stolar. Bortsett från hur stört detta är var det i alla fall en intressant presskonferans.
Nästa dag blir det mer arbete, men ingen mat. Fortsätter med tunga lyft. Flyttar filmer hit och dit. Sen kommer en leverans med vatten och här blir allt som har med könsuppdelning så uppåtväggarna jävla skadat. Från lastbilen in i lokalen är det män som ska lyfta. Från lokalen till den faktiskt platsen för vattnet måste det dock vara kvinnor som utför arbetet. Efter att ha funderat över logiken i detta i ½ sekund bestämde jag mig för att göra arbetet, jag och Arthur då. Samtliga lokala män gjorde ingenting.
Frammåt kvällen blir vi inbjudna på ett coctailparty där stämning för första gången bland festivalens arbetare faktiskt är på topp. Alla dansar, är glada. Vin & öl till förfogande. Men mer i extas av dansandet än någonting annat. När denna lilla tillställning tar slut möter jag då återigen min "chef" som mer eller mindre direkt otrevligt säger åt mig att städa lokalen där "festen" tog vid. Beger mig tillbaka dit och börjar röja upp, frågar alla andra hur noga det ska städas och ingen har något direkt svar. Blir istället omdedd att bära ut tomma ölbackar. Så gör det. Får skäll av "chefen" för att jag inte är på platsen han ville ha mig på och utför arbetat han gav mig. Får nu direktiv att helt seriöst plocka upp fimpar från marken, gör detta utan några problem. Tältet är totalt städat som när som på en duk där vinet serverades som, hör och häpna, har vinfläckar! Mystiken är total. Under detta arbete ska även tilläggas att jag drack ett glas vin. Mer eller mindre relevant enligt min mening då arbetat utfördes ypperligt. Vi frågar även angående ovan nämnda duk men får inget svar, och vår arbetstid är över. Hejdå.
Nästa dag får jag höra att jag inte behöver arbeta då dom har för många volontärer. Så går och kikar på How to train your dragon. Riktigt bra film, där atmosfären verkligen höjdes av en full lokal barn som spontant bröt ut i aplåder när dom kände att det var lägligt, när draken gjorde nåt bra såklart!
Efter detta får jag höra av en lokal vän att jag tydligen blivit sparkad, konfunderad över detta då jag inget hört själv letar jag efter min chef utan vidare resultat. En annan vän säger även att han sagt att jag var för full och därför inte ska arbeta mer. Denna dag är dock mer eller mindre full av förvirring då fler blir tillsagda att inte arbeta. Får heller ingen mat så låter gladeligen bli att jobba och kikar på kortfilmer istället. 2 var svenska.
Möte med den lokala organisationen som säger åt oss att göra allt som festivalen ber oss om med 100% positiv attityd. Förstår att dom har ett rykte att tänka på. Men nu blir jag direkt ombedd av "chefen" att han fått diriktiv från högre aktoritet (sanningshalt i detta kan det spekuleras i) att jag ej kan arbeta mer. Detta på grund av att vi förstört lokalen som jag nämnde ovan (ja, samma lokal jag plockade upp fimpar ifrån).
Måste säga att jag mest är besviken. För jag vet hur bra stämning det kan vara på sådana här tillställningar. Människor jobbar tillsammans utan egen vinning för att genomföra något dom alla vill se genomfört. Men utan någon form av organisation samt med en "chef" så illa lämpad för jobbet att jag inte finner ord var stämningen verkligen i botten. Tänk er senariot där du tvingas sitta i en lokal och vänta på att kanske få någon form av arbeta från 9.30 till 19.30. Att sedan bli falskt anklagad för att ha varit för full samt förstört en lokal (där coctailpartyt tog vid) är även det bidragande till mitt agg mot organisationen.
Men fick se alla filmer gratis detta trots allt så ska inte klaga allt för mycket, var en trevlig festival ur det direkta filmfestivalperspektivet. Likväl var det den längsta veckan på många långa tider.
Wednesday, October 26, 2011
Ännu ett äventyr!
I svårt vrickad kronoligisk oordning, tror resan tog vid i slutet av Juli.
Så ni vet.
Känns som att historier har en tendens att upprepa sig, men då detta var min första, och fortfarande i särklass största liftningsturné känns den ändå relevant. Hursomhelst handlar det mer om innehållet än själva liftandet i sig, även om det också är en väldigt intressant aspekt som jag gärna ser att folk tar till sig av.
Varför något av detta nu skulle vara av intresse av andra än nära och kära vet jag dock inte. Bryr mig såklart heller inte så.
I min nuvarande hemort startade första etappen av resan tillsammans med min svenske rumskamrat Carl. Vårt planerade mål för dagen var Novi Sad i Serbien. En resväg som för 2 herrar på 1 dag får ses som lite väl naivt önsketänkande såhär i efterhand. Efter ca 100km lämnar min vän mig för att göra sitt första stopp och hälsa på flickvännen sin. Fortsätter resan på egen fot, och det går givetvis snabbare för ensam man. Lyckas dock efter många om och 4 timmarns vandarnde på motorväg i 40C inte ta mig längre än till Kumanovo (gränsar till Serbien).
Väl där uppsöker jag ett internetcafé och tänker att mina nya peacecorp vänner i orten troligtvis kan hjälpa med sovplat. Visar sig att ingen är på orten! Så ändrar siktet mot den närliggande huvudstaden Skopje där jag vet att jag åtminstånde har 2 sovplatser. Kikar buss/tåg då det är bra närliggande och mörkret börjar ta över. Visar sig vara för sent för denna form av trafik. Tar mig till vägen och gör ett sista desperat försök att lifta. Dödsdömt. Dödens trött efter 12 timmars hårt liftande och levende hittar jag en liten gräsplätt i skuggan av ett träd intill motorvägen och låter så detta bli min temporära sovplats.
Nästa dag är jag så långt ifrån utvilad jag varit på många långa tidsepoker. Tar en svarttaxi till Skopje och hoppar på tåget till Novi Sad (dålig liftaretik, jag vet, men ibland är det av godo att slå ihop sömn med resande). Efter att snarkat mig igenom det svårt försenade tåget (6-8 timmar extra) anländer jag till Belgrad och måste där vänta över natten på grund av förseningen. Håller värmen och diskuterar världsliga ting med vem som gitter höra på.
Nån gång mitt i natten på sista tåget, sen en buss i staden och framme hos Iwona 6-7 på morgonen. Mer sömn tack. Drömmar som till och med för mig tedde sig aning absurt. Vattenkomplex, affär blockerad av man som ville sälja mig en stege. Ska inte gå för djupt in på detta, oroa er inte.
Här möter jag upp med min för resan tilltänkta reskamrat Mansku! Också Carl dyker upp med tåg samma dag. Alla på plats! Novi Sad är en väldigt fin stad. Även om det känns lite väl rent; vad folk säger är att det bara är en fasad - alla går runt och har det så bra! Efter 2 dagar i staden kan jag inte direkt uttala mig själv angående detta. Kan bara säga att jag stortrivdes, åt en smörgås som lätt hamnar bland dom 3 bästa någonsin i min värld. Uppsökte diverse kaféer med trevliga toaletter! Hängde på den nyligen öppnade baren i Charles Bukowskis ära, tror stället delade namnet.
Efter 2 dagar känner vi dock att det är dags att börja röra på sig, har trots allt tänkt avlägga ett gäng länder de närmaste 2 veckorna. Så vi tar oss till stället rekommenderat av hitchwiki.org (plankar mer eller mindre i all förvirring på bussen). Tar inte direkt någon tid att alls att få lift och rätt snart är vi tid gränsen till Kroatien. Ännu en gräns passerad till fots! Total avsaknad av trafik är vad som står härnäst på schemat. Så vi traskar på. Går igenom hela det lilla samhället känt som Ilola(?), fin liten stad som dock tenderar att luta lite väl mycket uppåt.
Efter långpromenad och fortsatt avsaknad av bilar stannar till slut ett par från Serbien som bor i England som är på semester i Kroatien och tar oss en bra bit vidare! Ger oss även mat från nån av deras far/morföräldrar! Diverse bilar skjutsar oss kortare bitar. Till slut hamnar vi på ett ställe som ser relativt förjävligt ut. Stor väg, alla kör snabbt. Utöver detta såg himmelen ut att strax öppna sig. Första bilen stannar. En snubbe i 30-års åldern från Ljubljiana, Slovenien, kör oss vidare. Mycket trevlig man som vi hade långa och intressanta konversationer med. Gick igenom hans släktträd han hade liggandes i bilen, inspirerande. Efter ett tag frågar han om vi inte vill hänga med till Ljubljana istället för att stanna i Zagreb. Vi diskuterar saken och kommer fram till att vi egentligen inte hade något att hämta i Zagreb utöver att övernatta och fortsätta resan, så varför inte Slovenien?!
Nytt land med andra ord, som inte alls stod på reseschemat. De bästa besluten tas spontant. Väl framme är vädret fortfarande riktigt illa. Så vi får skjuts till ett vandrarhem/träningslokal och checkar in "cykelrummet". Nästa dag är vädret lika surt. Men vad kan göra, tänker inte låta lite vatten stå ivägen för mig! Så vi promenerar mot centrum under våra paraplyer. Efter en lätt frukost tar vi en öl för att hålla värmen i detta sämre väder. Regnet till trots, som nu inte är så intensivt längre, ser detta ut som en helmysig stad. Med en å rinnandes längst med kanten av centrum, korsad av diverse broar. Drakbron. Kärleksbron (där par förevigar sin kärlek genom att sätta fast hänglås på bron).
Vi minns nu att en Jana från Salto (volontärsamordnare) bor i Ljubljana! Så vi letar upp närmaste ställe med internet, visar sig vara 5-stjärnigt hotell. Utan direkt hopp går vi in i lokalen och frågar om att låna internet, inga som helst problem. Mitt första besök på ett 5-stjärnigt hotell.
Hookar upp med Jana och hennes vän samt kollega. Testar nån form av sommaröl, som visar sig vara mer cider. Efter detta en pizzaslice, fala mnogo för mat och dryck! Fortsatt intryck av staden som extremt mysig. Staden är härligt dekorerad av eldsjälar med graffitti föreställande diverse djur och annat kul. Vidare blir vi visade till slottet på kullen, underbar utsikt. Hade förvisso varit bättre en molnfri dag, men berg som tonar bort i molnen har ändå en härlig mystik över sig.
Avslutningsvis tar Jana med oss till de mer alternativa delarna av staden (som jag ALDRIG minns namnet på), i närheten av tågstationen och fullt med små barer och NGO's. Om staden i sig har fin gatukonst är detta ett paradis med riktigt feta graffitti målningar samt allhända roliga företeelser såsom skor upphängda(slängda) över elledningar. Här är det en förteelse som tar vid när ett par älskat för första gången.
Tyvärr kan vår gode vän inte erbjuda oss sovplats av för bloggen irrelevanta själv. Hursomhelst stannar vi på platsen ifråga för att se vad den har att erbjuda. Hittar en mindre bar och frågar vad dom har för ölutbud. Röd eller grön blir svaret - troligtvis det bästa utbudet jag någonsin hört, även det billigaste i staden. Efter inspektion av ölen blir det en grön burk. Stannar här ett tag och träffar folk från olika hörn av världen, utöver några lokala människor.
Natten till ära spenderas på tågstationen, eller ett litet rum, då den faktiskt stationen är stängd för natten. Här delade vi rum med säkert 20 andra unga resenärer. Dock mest trött så på med hörlurar och försöker sova. Går väl sådär.
Vid 5 tiden på morgonen blir jag "väckt" på tyska av någon form av vakt som inte vill ha oss där. Ut i den kalla verkligheten. In i den lite varmare tågstationen. Kaffe. Gör som sig bör och tar oss till liftningsplatsen, som ska vara så bra! Visar sig dock mest vara förvirrad då det verkligen inte är klart vart man bäst ska stå. Utöver detta var vi aningen förvirrade angående vilken väg vi skulle ta, samt att folk stannade bilar och sa åt oss att ta andra vägar. En extremt rolig detalj denna dagen får bli att jag helt plötsligt ser en ung man komma in i staden, till synes också en liftare - visar sig vara Andrej som jag veckorna tidigare gav sovplats för 1 dag eller 2. Couchsurfing.org vän med andra ord! Så vi hälsar, delar historier, blir varnade angående kustvägen, tipsar honom om saker att se i Ljubljana. När vi till slut får lift går det som på räls och bilarna avlöser varandra som om det hela var en stafetttävling. Varning till trots beger vi oss till kusten (ett av få mål var att ta oss till havet så!). Väl där träffar vi 2 tyskar som också svär över vägen, ingenstans kommer dom får vi höra. Står på samma ställe och får inom loppet av 10 minuter lift. Livet som liftare är hårt, lika glad jag blir över att andra liftar, lika världelöst är det att stå för många på samma ställe. Kommer dock inte långt, 10km troligtvis. Under hela dagen tar vi oss ca 30km längst med kusten och anländer till slut i Senj. Här tror jag det minst sagt var orkanvarning, så vi hittar en värdfamilj att övernatta hos.
Tar en liten sovmorgon och är inte påvägen förrän vid 10 tiden nästa morgon. Fortsatta problem längst med denna kustväg. Det är inte bristen på bilar som är problemet. Snarare att det är för många bilar, samtliga turister med fulla bilar. Ett Italienskt par stannar till slut och tycker vi ska försöka trycka ihop oss! Utöver dom själva var deras hund samt en herrans massa packning närvarande. Men det gick såklart, finns det hjärterum finns det stjärterum är ändå ett ganska fint uttryck :)
Deras mål för dagen är Zadar, inget ställe vi direkt hade tänkt stanna på. Men varför inte? Anländer relativt tidigt så har tid att se och uppleva någonting i staden. Vandrar kring, hjälp så mycket turister. Såg dom såklart i sina bilar, men att alla skulle hamna på samma ställe trodde jag aldrig!
Tar oss till havet, såklart fullt av folk där också. Träffar 2 nya tyskar som är ute på sin första liftningsturné utanför landet, samt deras första resan utan sina föräldrar (tror herrarna var 17 respektive 18 år gamla). Järvt minst sagt, det roliga får bli att dom var bättre förberedda än oss rent materiellt. Men vi är överlevare så inga problem! Hänger med dom, lyssnar på havet som spelar magiska melodier med hjälp av hål gjord i bryggorna längst med kusten. Spektakulärt faktum, vet inte riktigt vad detta kallas, men någon form av rör som när det kommer vatten/luft i ger ifrån sig ljud. Totalt naturlig musik med andra ord!
Efter en trevlig och relativt lugn dag slår vi så ihop på en gräsmatta och vaknar av solsken för ännu en dag på vägen. Nästa mål är Split. Lyckas rätt enkelt ta oss dit, och redan runt 12-tiden. Känns ju helt galet nice. Finns en del fina öar i närheten av denna stad, som för övrigt också är väldigt turistig. Bestämmer oss efter gårdagen att ta in på ännu ett vandrarhem för att ha någon form av ork till att göra någonting. Så efter att ha parkerat packningen på rummet ger vi oss ut. Fin gammal stad med härliga små gator, letar efter en bar vid namn Ghetto Club utan vidare resultat. Så slår oss ner och tittar på tursiter istället. Inte mycket för att iakta folk, eller i alla fall inget jag ofta gör. Men det var denna dag ganska roande, att se och fundera över vad som fört denna grupp av äldre herrar samman. Kanske har dom samma jobb och åker alltid hit? Kanske är deras respektive vänner och dom tvingas spendera tid tillsammans här? Vem vet, till syvende och sist skiter jag såklart i det. Kollar även upp när och hur mycket det kostar att ta en färja till en av de närliggande öarna.
Nästa dag tar vi oss mot färjan. Och så börjar det regna. Riktigt jävla kraftigt. Svär och funderar över varför vi inte tog oss till någon ö dagen innan? Tar hursomhelst en smörgås i väntan på färjan. Ännu ett favoritställe i smörgåsväg då deras utbud av pålägg var gigantiskt. Minus för den extremt dåliga humorn från servitören.
Väl på båten är regnet som bortblåst och en klarblå himmel tittar fram. Betraktar mest utsikten, det vackra havet samt känner hur vinden biter tag i mig. Som jag saknat vatten. Väl på ön börjar, som är en av de mindre, och lyckligtvis inte överpopulerad av turister, börjar vi en kringvandring längst med stranden. Hittar ett litet privat ställe och bestämmer mig för att ta ett dopp. Så jävla skönt. Dyker och hittar lite fina stenar. Njuter och flyter. Äter glass. Kastar macka och snackar strunt. Båten tillbaka, samma smörgås igen!
Fortsätter en gång till att dra liftnings ädla konst i gruset genom att ta en buss till Dubrovnik, återigen av godo att slå samman sömn med resa. Då ingen vill öppna bagageutrymmet på bussen tvingas vi ta med våra stora väskor på bussen. Får sedan höra av chauffören att så gör man minsann inte i Europa! Snark. Dubrovnik.
Sätter mig ner på vägen och väntar på Mansku som gör något annat för tillfället. Fortsätter att bli tillsagd, denna gången av polisen, som säger att jag minsann inte kan sitta där, men om jag flyttar 1 meter är det okej. Alla till lags är jag.
Borde egentligen hålla mig borta från dessa turistiga mål, och detta är i särklass den mest turistiga staden under resan. Hittar efter att ha gått lite vilse, fått hjälp av en hund, till det stora fortet. Och så stort det är, menfint ställe att bara vandra kring på. Problemet är dock att det är nästintill omöjligt att hitta ut, samt att mat och dryck är så dyrt att man lätt får en hjärtattack. Panik i luften. Hittar lyckligtvis till slut ut från detta vackra, men dock i turismens glada dagar, mer helvetiska ställe. Vandrar kring med en karta och försöker hitta en liten gräsmatta att ha picknick samt övernatta på. Inga större problem, även om denna stad tenderar att luta uppåt och neråt utan reson som om den blivit planerad av en vindögd alkoholist. Picknicken går dock sådär när vi upptäcker att alla redskap (så som kniv t.ex.) är putsväck. Tuggar på grönsaker och bröd om vartannat, och frukt såklart.
Att ta sig ut ur staden visar sig inte direkt svårt, men ack så uppåtlutande. Bestämmer oss till sist för en plats, som dock ser lika dålig ut som alla andra platser längst med kusten. Rätt snart stannar en herre mitt i vägen och backar upp, samt stannar upp 10-20 bilar bakom sig. Tror kanske han var från Kosovo, kunde inte kommunicera på något språk någon av oss kände till i alla fall. Så visar kartan, vart vi är samt vart vi vill. Av hans reaktion att dömma tror jag han var vilse. Turligt för oss blev han då tvungen att åka igenom staden, Bar (Montenegro) vi ville till. Nytt land, nya möjligheter. Vet inte vad jag kan säga om Montenegro, spenderade bara en dag här. Staden i sig var verkligen ingen skönhet. Uppsöker hursomhelst de lokala volontärerna för sovplats. Totalt galet ställe, 10 tjejer i samma lägenhet. Men dom har en sjungande discodusch, troligtvis den häftigaste duschen jag sprungit på i mitt liv!
Här tror vi att äventyret ska ta slut. Funderar kring om vi ska ta en buss hem igen. Mansku kikar internet och upptäcker att hon är ledig 2 dagar till. Nu fortsätter äventyret.
ALBANIEN!
Precis som alla sagt går det så sjukt bra att lifta i Montenegro, efter 1 minut har vi lift, och till precis den staden vi vill till - Tirana. Väl i Tirana träffar vi ännu ett gäng gamla vänner, också volontärer. Tar med oss ut till deras favoritbar till kvällen, mysigt lite ställe där vi dricker och har allsång med gitarrer och allt. Någon fyller även år dagen till ära och vill givetvis bjuda på drinkar! Hemma tidig morgon.
Sover ut.
Första riktiga bakfyllan under resan. Tar oss dock ut relativt tidigt för att titta närmare på staden. Gillar den skarpt. Kunde ses som vilken betongstad som helst, aningen trasiga grator och så vidare. Men charmig i och med att många av dess kommunistbyggnader blivit uppiffade med olika färger i härliga mönster.
Blir en väldigt lugn dag med te frammåt kvällen på ett bokkafé. För att sedan kolla igenom lite filmer från en av mina roligaste tågresor med några av de lokala volontärerna :)
Så efter att ordentligt ha sovit ut är det alltså dags att ta sikte på Makedonien för att till sist avsluta min i särklass längsta liftningsresa (Makedonien-Serbien-Kroatien-Slovenien-Kroatien-Montenegro-Albanien-Makedonien), även om 2 smååå bitar fuskades med buss/tåg.
Återigen inga som helst problem att lifta i Albanien. Snart vid gränsen. Blir upplockade i ingenmansland, mellan Albanska och Makedonska gränsen. Alla taxichaufförer som står på andra sidan svär efter vår chaufför som dom tror ha tagit 2 potentiella kunder, om dom ändå visste..
Släpper av oss i den första staden, Struga. Direkt tillbaka i Makedonien börjar liftningen tyvärr gå sämre. Men hade ändå tur, vår sista bil ska till Kavadarci (där Mansku bor) och åker igenom Bitola (där jag bor).
Så det var det. Troligtvis nedkortat en bit, för även om jag gjorde anteckningar under resans gång lät jag detta inlägg komma direkt från huvudet. Kanske lägger jag till bilder vid ett annat och bättre uppkopplat tillfälle.
Tack och hej!
Så ni vet.
Känns som att historier har en tendens att upprepa sig, men då detta var min första, och fortfarande i särklass största liftningsturné känns den ändå relevant. Hursomhelst handlar det mer om innehållet än själva liftandet i sig, även om det också är en väldigt intressant aspekt som jag gärna ser att folk tar till sig av.
Varför något av detta nu skulle vara av intresse av andra än nära och kära vet jag dock inte. Bryr mig såklart heller inte så.
I min nuvarande hemort startade första etappen av resan tillsammans med min svenske rumskamrat Carl. Vårt planerade mål för dagen var Novi Sad i Serbien. En resväg som för 2 herrar på 1 dag får ses som lite väl naivt önsketänkande såhär i efterhand. Efter ca 100km lämnar min vän mig för att göra sitt första stopp och hälsa på flickvännen sin. Fortsätter resan på egen fot, och det går givetvis snabbare för ensam man. Lyckas dock efter många om och 4 timmarns vandarnde på motorväg i 40C inte ta mig längre än till Kumanovo (gränsar till Serbien).
Väl där uppsöker jag ett internetcafé och tänker att mina nya peacecorp vänner i orten troligtvis kan hjälpa med sovplat. Visar sig att ingen är på orten! Så ändrar siktet mot den närliggande huvudstaden Skopje där jag vet att jag åtminstånde har 2 sovplatser. Kikar buss/tåg då det är bra närliggande och mörkret börjar ta över. Visar sig vara för sent för denna form av trafik. Tar mig till vägen och gör ett sista desperat försök att lifta. Dödsdömt. Dödens trött efter 12 timmars hårt liftande och levende hittar jag en liten gräsplätt i skuggan av ett träd intill motorvägen och låter så detta bli min temporära sovplats.
Nästa dag är jag så långt ifrån utvilad jag varit på många långa tidsepoker. Tar en svarttaxi till Skopje och hoppar på tåget till Novi Sad (dålig liftaretik, jag vet, men ibland är det av godo att slå ihop sömn med resande). Efter att snarkat mig igenom det svårt försenade tåget (6-8 timmar extra) anländer jag till Belgrad och måste där vänta över natten på grund av förseningen. Håller värmen och diskuterar världsliga ting med vem som gitter höra på.
Nån gång mitt i natten på sista tåget, sen en buss i staden och framme hos Iwona 6-7 på morgonen. Mer sömn tack. Drömmar som till och med för mig tedde sig aning absurt. Vattenkomplex, affär blockerad av man som ville sälja mig en stege. Ska inte gå för djupt in på detta, oroa er inte.
Här möter jag upp med min för resan tilltänkta reskamrat Mansku! Också Carl dyker upp med tåg samma dag. Alla på plats! Novi Sad är en väldigt fin stad. Även om det känns lite väl rent; vad folk säger är att det bara är en fasad - alla går runt och har det så bra! Efter 2 dagar i staden kan jag inte direkt uttala mig själv angående detta. Kan bara säga att jag stortrivdes, åt en smörgås som lätt hamnar bland dom 3 bästa någonsin i min värld. Uppsökte diverse kaféer med trevliga toaletter! Hängde på den nyligen öppnade baren i Charles Bukowskis ära, tror stället delade namnet.
Efter 2 dagar känner vi dock att det är dags att börja röra på sig, har trots allt tänkt avlägga ett gäng länder de närmaste 2 veckorna. Så vi tar oss till stället rekommenderat av hitchwiki.org (plankar mer eller mindre i all förvirring på bussen). Tar inte direkt någon tid att alls att få lift och rätt snart är vi tid gränsen till Kroatien. Ännu en gräns passerad till fots! Total avsaknad av trafik är vad som står härnäst på schemat. Så vi traskar på. Går igenom hela det lilla samhället känt som Ilola(?), fin liten stad som dock tenderar att luta lite väl mycket uppåt.
Efter långpromenad och fortsatt avsaknad av bilar stannar till slut ett par från Serbien som bor i England som är på semester i Kroatien och tar oss en bra bit vidare! Ger oss även mat från nån av deras far/morföräldrar! Diverse bilar skjutsar oss kortare bitar. Till slut hamnar vi på ett ställe som ser relativt förjävligt ut. Stor väg, alla kör snabbt. Utöver detta såg himmelen ut att strax öppna sig. Första bilen stannar. En snubbe i 30-års åldern från Ljubljiana, Slovenien, kör oss vidare. Mycket trevlig man som vi hade långa och intressanta konversationer med. Gick igenom hans släktträd han hade liggandes i bilen, inspirerande. Efter ett tag frågar han om vi inte vill hänga med till Ljubljana istället för att stanna i Zagreb. Vi diskuterar saken och kommer fram till att vi egentligen inte hade något att hämta i Zagreb utöver att övernatta och fortsätta resan, så varför inte Slovenien?!
Nytt land med andra ord, som inte alls stod på reseschemat. De bästa besluten tas spontant. Väl framme är vädret fortfarande riktigt illa. Så vi får skjuts till ett vandrarhem/träningslokal och checkar in "cykelrummet". Nästa dag är vädret lika surt. Men vad kan göra, tänker inte låta lite vatten stå ivägen för mig! Så vi promenerar mot centrum under våra paraplyer. Efter en lätt frukost tar vi en öl för att hålla värmen i detta sämre väder. Regnet till trots, som nu inte är så intensivt längre, ser detta ut som en helmysig stad. Med en å rinnandes längst med kanten av centrum, korsad av diverse broar. Drakbron. Kärleksbron (där par förevigar sin kärlek genom att sätta fast hänglås på bron).
Vi minns nu att en Jana från Salto (volontärsamordnare) bor i Ljubljana! Så vi letar upp närmaste ställe med internet, visar sig vara 5-stjärnigt hotell. Utan direkt hopp går vi in i lokalen och frågar om att låna internet, inga som helst problem. Mitt första besök på ett 5-stjärnigt hotell.
Hookar upp med Jana och hennes vän samt kollega. Testar nån form av sommaröl, som visar sig vara mer cider. Efter detta en pizzaslice, fala mnogo för mat och dryck! Fortsatt intryck av staden som extremt mysig. Staden är härligt dekorerad av eldsjälar med graffitti föreställande diverse djur och annat kul. Vidare blir vi visade till slottet på kullen, underbar utsikt. Hade förvisso varit bättre en molnfri dag, men berg som tonar bort i molnen har ändå en härlig mystik över sig.
Avslutningsvis tar Jana med oss till de mer alternativa delarna av staden (som jag ALDRIG minns namnet på), i närheten av tågstationen och fullt med små barer och NGO's. Om staden i sig har fin gatukonst är detta ett paradis med riktigt feta graffitti målningar samt allhända roliga företeelser såsom skor upphängda(slängda) över elledningar. Här är det en förteelse som tar vid när ett par älskat för första gången.
Tyvärr kan vår gode vän inte erbjuda oss sovplats av för bloggen irrelevanta själv. Hursomhelst stannar vi på platsen ifråga för att se vad den har att erbjuda. Hittar en mindre bar och frågar vad dom har för ölutbud. Röd eller grön blir svaret - troligtvis det bästa utbudet jag någonsin hört, även det billigaste i staden. Efter inspektion av ölen blir det en grön burk. Stannar här ett tag och träffar folk från olika hörn av världen, utöver några lokala människor.
Natten till ära spenderas på tågstationen, eller ett litet rum, då den faktiskt stationen är stängd för natten. Här delade vi rum med säkert 20 andra unga resenärer. Dock mest trött så på med hörlurar och försöker sova. Går väl sådär.
Vid 5 tiden på morgonen blir jag "väckt" på tyska av någon form av vakt som inte vill ha oss där. Ut i den kalla verkligheten. In i den lite varmare tågstationen. Kaffe. Gör som sig bör och tar oss till liftningsplatsen, som ska vara så bra! Visar sig dock mest vara förvirrad då det verkligen inte är klart vart man bäst ska stå. Utöver detta var vi aningen förvirrade angående vilken väg vi skulle ta, samt att folk stannade bilar och sa åt oss att ta andra vägar. En extremt rolig detalj denna dagen får bli att jag helt plötsligt ser en ung man komma in i staden, till synes också en liftare - visar sig vara Andrej som jag veckorna tidigare gav sovplats för 1 dag eller 2. Couchsurfing.org vän med andra ord! Så vi hälsar, delar historier, blir varnade angående kustvägen, tipsar honom om saker att se i Ljubljana. När vi till slut får lift går det som på räls och bilarna avlöser varandra som om det hela var en stafetttävling. Varning till trots beger vi oss till kusten (ett av få mål var att ta oss till havet så!). Väl där träffar vi 2 tyskar som också svär över vägen, ingenstans kommer dom får vi höra. Står på samma ställe och får inom loppet av 10 minuter lift. Livet som liftare är hårt, lika glad jag blir över att andra liftar, lika världelöst är det att stå för många på samma ställe. Kommer dock inte långt, 10km troligtvis. Under hela dagen tar vi oss ca 30km längst med kusten och anländer till slut i Senj. Här tror jag det minst sagt var orkanvarning, så vi hittar en värdfamilj att övernatta hos.
Tar en liten sovmorgon och är inte påvägen förrän vid 10 tiden nästa morgon. Fortsatta problem längst med denna kustväg. Det är inte bristen på bilar som är problemet. Snarare att det är för många bilar, samtliga turister med fulla bilar. Ett Italienskt par stannar till slut och tycker vi ska försöka trycka ihop oss! Utöver dom själva var deras hund samt en herrans massa packning närvarande. Men det gick såklart, finns det hjärterum finns det stjärterum är ändå ett ganska fint uttryck :)
Deras mål för dagen är Zadar, inget ställe vi direkt hade tänkt stanna på. Men varför inte? Anländer relativt tidigt så har tid att se och uppleva någonting i staden. Vandrar kring, hjälp så mycket turister. Såg dom såklart i sina bilar, men att alla skulle hamna på samma ställe trodde jag aldrig!
Tar oss till havet, såklart fullt av folk där också. Träffar 2 nya tyskar som är ute på sin första liftningsturné utanför landet, samt deras första resan utan sina föräldrar (tror herrarna var 17 respektive 18 år gamla). Järvt minst sagt, det roliga får bli att dom var bättre förberedda än oss rent materiellt. Men vi är överlevare så inga problem! Hänger med dom, lyssnar på havet som spelar magiska melodier med hjälp av hål gjord i bryggorna längst med kusten. Spektakulärt faktum, vet inte riktigt vad detta kallas, men någon form av rör som när det kommer vatten/luft i ger ifrån sig ljud. Totalt naturlig musik med andra ord!
Efter en trevlig och relativt lugn dag slår vi så ihop på en gräsmatta och vaknar av solsken för ännu en dag på vägen. Nästa mål är Split. Lyckas rätt enkelt ta oss dit, och redan runt 12-tiden. Känns ju helt galet nice. Finns en del fina öar i närheten av denna stad, som för övrigt också är väldigt turistig. Bestämmer oss efter gårdagen att ta in på ännu ett vandrarhem för att ha någon form av ork till att göra någonting. Så efter att ha parkerat packningen på rummet ger vi oss ut. Fin gammal stad med härliga små gator, letar efter en bar vid namn Ghetto Club utan vidare resultat. Så slår oss ner och tittar på tursiter istället. Inte mycket för att iakta folk, eller i alla fall inget jag ofta gör. Men det var denna dag ganska roande, att se och fundera över vad som fört denna grupp av äldre herrar samman. Kanske har dom samma jobb och åker alltid hit? Kanske är deras respektive vänner och dom tvingas spendera tid tillsammans här? Vem vet, till syvende och sist skiter jag såklart i det. Kollar även upp när och hur mycket det kostar att ta en färja till en av de närliggande öarna.
Nästa dag tar vi oss mot färjan. Och så börjar det regna. Riktigt jävla kraftigt. Svär och funderar över varför vi inte tog oss till någon ö dagen innan? Tar hursomhelst en smörgås i väntan på färjan. Ännu ett favoritställe i smörgåsväg då deras utbud av pålägg var gigantiskt. Minus för den extremt dåliga humorn från servitören.
Väl på båten är regnet som bortblåst och en klarblå himmel tittar fram. Betraktar mest utsikten, det vackra havet samt känner hur vinden biter tag i mig. Som jag saknat vatten. Väl på ön börjar, som är en av de mindre, och lyckligtvis inte överpopulerad av turister, börjar vi en kringvandring längst med stranden. Hittar ett litet privat ställe och bestämmer mig för att ta ett dopp. Så jävla skönt. Dyker och hittar lite fina stenar. Njuter och flyter. Äter glass. Kastar macka och snackar strunt. Båten tillbaka, samma smörgås igen!
Fortsätter en gång till att dra liftnings ädla konst i gruset genom att ta en buss till Dubrovnik, återigen av godo att slå samman sömn med resa. Då ingen vill öppna bagageutrymmet på bussen tvingas vi ta med våra stora väskor på bussen. Får sedan höra av chauffören att så gör man minsann inte i Europa! Snark. Dubrovnik.
Sätter mig ner på vägen och väntar på Mansku som gör något annat för tillfället. Fortsätter att bli tillsagd, denna gången av polisen, som säger att jag minsann inte kan sitta där, men om jag flyttar 1 meter är det okej. Alla till lags är jag.
Borde egentligen hålla mig borta från dessa turistiga mål, och detta är i särklass den mest turistiga staden under resan. Hittar efter att ha gått lite vilse, fått hjälp av en hund, till det stora fortet. Och så stort det är, menfint ställe att bara vandra kring på. Problemet är dock att det är nästintill omöjligt att hitta ut, samt att mat och dryck är så dyrt att man lätt får en hjärtattack. Panik i luften. Hittar lyckligtvis till slut ut från detta vackra, men dock i turismens glada dagar, mer helvetiska ställe. Vandrar kring med en karta och försöker hitta en liten gräsmatta att ha picknick samt övernatta på. Inga större problem, även om denna stad tenderar att luta uppåt och neråt utan reson som om den blivit planerad av en vindögd alkoholist. Picknicken går dock sådär när vi upptäcker att alla redskap (så som kniv t.ex.) är putsväck. Tuggar på grönsaker och bröd om vartannat, och frukt såklart.
Att ta sig ut ur staden visar sig inte direkt svårt, men ack så uppåtlutande. Bestämmer oss till sist för en plats, som dock ser lika dålig ut som alla andra platser längst med kusten. Rätt snart stannar en herre mitt i vägen och backar upp, samt stannar upp 10-20 bilar bakom sig. Tror kanske han var från Kosovo, kunde inte kommunicera på något språk någon av oss kände till i alla fall. Så visar kartan, vart vi är samt vart vi vill. Av hans reaktion att dömma tror jag han var vilse. Turligt för oss blev han då tvungen att åka igenom staden, Bar (Montenegro) vi ville till. Nytt land, nya möjligheter. Vet inte vad jag kan säga om Montenegro, spenderade bara en dag här. Staden i sig var verkligen ingen skönhet. Uppsöker hursomhelst de lokala volontärerna för sovplats. Totalt galet ställe, 10 tjejer i samma lägenhet. Men dom har en sjungande discodusch, troligtvis den häftigaste duschen jag sprungit på i mitt liv!
Här tror vi att äventyret ska ta slut. Funderar kring om vi ska ta en buss hem igen. Mansku kikar internet och upptäcker att hon är ledig 2 dagar till. Nu fortsätter äventyret.
ALBANIEN!
Precis som alla sagt går det så sjukt bra att lifta i Montenegro, efter 1 minut har vi lift, och till precis den staden vi vill till - Tirana. Väl i Tirana träffar vi ännu ett gäng gamla vänner, också volontärer. Tar med oss ut till deras favoritbar till kvällen, mysigt lite ställe där vi dricker och har allsång med gitarrer och allt. Någon fyller även år dagen till ära och vill givetvis bjuda på drinkar! Hemma tidig morgon.
Sover ut.
Första riktiga bakfyllan under resan. Tar oss dock ut relativt tidigt för att titta närmare på staden. Gillar den skarpt. Kunde ses som vilken betongstad som helst, aningen trasiga grator och så vidare. Men charmig i och med att många av dess kommunistbyggnader blivit uppiffade med olika färger i härliga mönster.
Blir en väldigt lugn dag med te frammåt kvällen på ett bokkafé. För att sedan kolla igenom lite filmer från en av mina roligaste tågresor med några av de lokala volontärerna :)
Så efter att ordentligt ha sovit ut är det alltså dags att ta sikte på Makedonien för att till sist avsluta min i särklass längsta liftningsresa (Makedonien-Serbien-Kroatien-Slovenien-Kroatien-Montenegro-Albanien-Makedonien), även om 2 smååå bitar fuskades med buss/tåg.
Återigen inga som helst problem att lifta i Albanien. Snart vid gränsen. Blir upplockade i ingenmansland, mellan Albanska och Makedonska gränsen. Alla taxichaufförer som står på andra sidan svär efter vår chaufför som dom tror ha tagit 2 potentiella kunder, om dom ändå visste..
Släpper av oss i den första staden, Struga. Direkt tillbaka i Makedonien börjar liftningen tyvärr gå sämre. Men hade ändå tur, vår sista bil ska till Kavadarci (där Mansku bor) och åker igenom Bitola (där jag bor).
Så det var det. Troligtvis nedkortat en bit, för även om jag gjorde anteckningar under resans gång lät jag detta inlägg komma direkt från huvudet. Kanske lägger jag till bilder vid ett annat och bättre uppkopplat tillfälle.
Tack och hej!
Monday, October 24, 2011
Albanien!
Är kort och gott ett magiskt land.
Här kommer den lite längre kärleksförklaringen:
Dag 1:
Som var man och kvinna med sunt förnuft på resande fot i temperaturer behagliga för längre utomhusvistelse var det aldrig ifrågasatt om vi skulle lifta eller ej.
Efter en extra natt i Struga efter en extra hård natt (hejdå Ana!) var det då dags att passera ännu en gräns, till Albanien då. Lång promenad till vettigt ställe att sträcka ut tummen på blev inledningen, vill minnas att tummen fick vila bra mycket mer än benen. Lastbil som tar oss till gränsen. Förklarar att det är bättre om vi passerar till fots då ifall problem uppstår blir det hans problem. Samma lastbil väl i Albanien. Han kör oss till den första lilla by som visar sig efter gränsen.
Det första som händer är att far & son bjuder oss på kaffe, nyfikna på vilka vi är. Kommunikationen går finfint då sonen talar utmärkt engelska (bosatt i Grekland, på besök hos släkt och vänner). Känner dock att vi bör röra på oss då vi trots allt inte kommit längre än 20-30km och har en bra bit kvar till kusten. Väl på benen igen vinkar ett ungdomsgäng över oss, korsar vägen för att se vad dessa individer vill. Total kaos är vad dom vill tror jag, 5-10 personer som försöker kommunicera på samtliga språk dom kan, samtidigt. Mer eller mindre flyr fältet till slut. Gör dock upptäckten att gänget är oss i hälarna.. Turligt nog stannar en bil lagom till att dom kommit ikapp.
Får kalla denna chaufför för den mindre pratglade mannen, dock inget att klaga över då resandet fortsätter med eller utan verbalt utbyte. Gör ett stopp och äter en macka. Fortsätter kort bit och blir avsläppta. Här börjar dock mannen försöka sig på konversation, och även försöka få pengar ur oss. Vi nekar honom detta.. I och med att mannen ändå jobbade och körde en leverans kändes det som varken eller.
Nästa bil har stannat redan innan förra bilen kört iväg, välkommen till Albanien :D Pratar på extremt dålig tyska med mannen. Fram tills att vi blir stannade av polisen och min resekamrat säger "nema problema?" varpå chauffören utbryter: MAKEDONSKI?! Och konversationen fortsätter lite enklare på vår, tillsammans, taffliga makedonska.
Vårt mål för dagen var Vlora, men efter att ha gjort upptäckten att denna bil åker väldigt nära Saranda (tänkt som sista mål på resan) lägger vi om planerna totalt. Helt klart av godo, så från söder till norr yo!
En sista bil behövs för att ta oss in i Saranda, tar som vanligt ingen tid (och efterrätt serveras i bilen!).
Inleder vistelsen med att växla pengar. Sen dricker vi en öl. Sen äter vi pasta. Internettar för att hitta lite info om staden ifråga, som vanligt föga förberedda (om än med tält och sovsäck!) Blue eye, Ksimili & Butrint står på önskelistan.
Sen letar vi strand att slå upp tält på. Gör upptäckten att detta är Albanska rivieran och dom flesta strandbitarna är uppätna av giriga hotell. Hittar till sist ett ställe dock, säkert också någons privata ställe på sommaren - men i dessa icke turistiga tider ser det mest övergivet ut.
Slår upp tält, tittar på havet. Gör den spännande upptäckten att vi har en brand strax in till oss. Oroväckande så klart, tar mig närmare för att se vad som brinner och om det sprider sig. Det visar sig vara en av Albaniens otaliga bunkrar som står i brand, troligtvis med soppor eller liknande innehåll (hoppas vi). Trots att det inte är någon risk för spridning väljer vi ändå att flytta tältet, ca 100m.
Sömn relativt tidigt lyssnandes till de lugna vågarnas melodi.
Dag 2:
Efter att ha ätit en smörgås till frukost hittar vi en buss som kan ta oss till Blue Eye. Så tar bussen. Mindre promenad in i skogen längst med vattnet till detta magiska underverk som verkligen liknar ett öga blått. Görs inte direkt rättvisa på bild.. Men kan inte bidra med mer!
Ur detta hål av okänt djup strömmar vatten ständigt upp i så hög hastighet att om du slänger i en sten längst med ån så kommer du väldigt snart se samma sten komma upp ur ögat.
Efter att ha stirrat djupt i detta naturens öga var det dags för iste innan färd tillbaka stod på schemat.
Väl tillbaka i Saranda tog vi ännu en buss, troligtvis efter ännu en smörgås, denna gång mot Butrint. Lagomt buttra blir vi dock när vi gör upptäckten att det kostar 700LEK för turister att besöka platsen.. Så vi vandrar kring och hittar ett gäng kaniner att umgås med istället.
Sen tar vi oss mot nr 3 på önskelistan, Ksamili. Väl där blir vi direkt uppmötta av en lokal herre som vill köra oss i taxi, berättar var det finns en väldigt fin strand (Jamaican beach). Efter lite konsultering kör han oss gratis. Förklarar att han har ett hotell, men att det inte är öppet just nu och att vi kan slå upp vårt tält på hans mark. Nivån av äkta snällhet fortsätter att förvåna mig i detta till synes och ryktet hårda land.
Undrar verkligen över vart Albanien fått sitt dåliga rykte ifrån, för det ska inte förnekas att även jag innan mina besök till landet ifråga också hade en del fördomar. Även om jag alltid tar fördomar för vad dom är kan jag skämmas över att dom ens fanns där. Hoppas att jag med denna text kan hjälpa till att förbättra detta extremt förträffliga och underbara lands rykte.
Simmar i solsken. Ser på solnedgång samt månuppgång. Magiska ögonblick.
Sover som en stock rätt så länge..
Dag 3:
Dags att lämna detta paradis för att leta reda på nästa längst med kusten. Sätter siktet på Vlora igen. Först tillbaka till Saranda då, för att klättra upp mot vägen.. Återigen är det mest hårt för benen. Inga större problem att få lift. Först med en italierne (tror jag). Till nån pytteliten by. Därifrån en grek till ett lite större ställe, men ack så vackert (varför stannade vi inte längre?). Och här kommer det verkligen inte många bilar så helt klart längsta väntetiden under resan, men fortfarande inte mer än 30 minuter skulle jag tro. Sen har vi en bil till Vlora. Kustvägen blir bara bättre och bättre. Klättrar upp för ett berg, sicksackandes horizentalt. Utsikten går knappt att beskriva i ord.. Ska se om jag hittar någon bild som kan säga något mer!
Här kommer den lite längre kärleksförklaringen:
Dag 1:
Som var man och kvinna med sunt förnuft på resande fot i temperaturer behagliga för längre utomhusvistelse var det aldrig ifrågasatt om vi skulle lifta eller ej.
Efter en extra natt i Struga efter en extra hård natt (hejdå Ana!) var det då dags att passera ännu en gräns, till Albanien då. Lång promenad till vettigt ställe att sträcka ut tummen på blev inledningen, vill minnas att tummen fick vila bra mycket mer än benen. Lastbil som tar oss till gränsen. Förklarar att det är bättre om vi passerar till fots då ifall problem uppstår blir det hans problem. Samma lastbil väl i Albanien. Han kör oss till den första lilla by som visar sig efter gränsen.
Det första som händer är att far & son bjuder oss på kaffe, nyfikna på vilka vi är. Kommunikationen går finfint då sonen talar utmärkt engelska (bosatt i Grekland, på besök hos släkt och vänner). Känner dock att vi bör röra på oss då vi trots allt inte kommit längre än 20-30km och har en bra bit kvar till kusten. Väl på benen igen vinkar ett ungdomsgäng över oss, korsar vägen för att se vad dessa individer vill. Total kaos är vad dom vill tror jag, 5-10 personer som försöker kommunicera på samtliga språk dom kan, samtidigt. Mer eller mindre flyr fältet till slut. Gör dock upptäckten att gänget är oss i hälarna.. Turligt nog stannar en bil lagom till att dom kommit ikapp.
Får kalla denna chaufför för den mindre pratglade mannen, dock inget att klaga över då resandet fortsätter med eller utan verbalt utbyte. Gör ett stopp och äter en macka. Fortsätter kort bit och blir avsläppta. Här börjar dock mannen försöka sig på konversation, och även försöka få pengar ur oss. Vi nekar honom detta.. I och med att mannen ändå jobbade och körde en leverans kändes det som varken eller.
Nästa bil har stannat redan innan förra bilen kört iväg, välkommen till Albanien :D Pratar på extremt dålig tyska med mannen. Fram tills att vi blir stannade av polisen och min resekamrat säger "nema problema?" varpå chauffören utbryter: MAKEDONSKI?! Och konversationen fortsätter lite enklare på vår, tillsammans, taffliga makedonska.
Vårt mål för dagen var Vlora, men efter att ha gjort upptäckten att denna bil åker väldigt nära Saranda (tänkt som sista mål på resan) lägger vi om planerna totalt. Helt klart av godo, så från söder till norr yo!
En sista bil behövs för att ta oss in i Saranda, tar som vanligt ingen tid (och efterrätt serveras i bilen!).
Inleder vistelsen med att växla pengar. Sen dricker vi en öl. Sen äter vi pasta. Internettar för att hitta lite info om staden ifråga, som vanligt föga förberedda (om än med tält och sovsäck!) Blue eye, Ksimili & Butrint står på önskelistan.
Sen letar vi strand att slå upp tält på. Gör upptäckten att detta är Albanska rivieran och dom flesta strandbitarna är uppätna av giriga hotell. Hittar till sist ett ställe dock, säkert också någons privata ställe på sommaren - men i dessa icke turistiga tider ser det mest övergivet ut.
Slår upp tält, tittar på havet. Gör den spännande upptäckten att vi har en brand strax in till oss. Oroväckande så klart, tar mig närmare för att se vad som brinner och om det sprider sig. Det visar sig vara en av Albaniens otaliga bunkrar som står i brand, troligtvis med soppor eller liknande innehåll (hoppas vi). Trots att det inte är någon risk för spridning väljer vi ändå att flytta tältet, ca 100m.
Sömn relativt tidigt lyssnandes till de lugna vågarnas melodi.
Dag 2:
Efter att ha ätit en smörgås till frukost hittar vi en buss som kan ta oss till Blue Eye. Så tar bussen. Mindre promenad in i skogen längst med vattnet till detta magiska underverk som verkligen liknar ett öga blått. Görs inte direkt rättvisa på bild.. Men kan inte bidra med mer!
Ur detta hål av okänt djup strömmar vatten ständigt upp i så hög hastighet att om du slänger i en sten längst med ån så kommer du väldigt snart se samma sten komma upp ur ögat.
Efter att ha stirrat djupt i detta naturens öga var det dags för iste innan färd tillbaka stod på schemat.
Väl tillbaka i Saranda tog vi ännu en buss, troligtvis efter ännu en smörgås, denna gång mot Butrint. Lagomt buttra blir vi dock när vi gör upptäckten att det kostar 700LEK för turister att besöka platsen.. Så vi vandrar kring och hittar ett gäng kaniner att umgås med istället.
Sen tar vi oss mot nr 3 på önskelistan, Ksamili. Väl där blir vi direkt uppmötta av en lokal herre som vill köra oss i taxi, berättar var det finns en väldigt fin strand (Jamaican beach). Efter lite konsultering kör han oss gratis. Förklarar att han har ett hotell, men att det inte är öppet just nu och att vi kan slå upp vårt tält på hans mark. Nivån av äkta snällhet fortsätter att förvåna mig i detta till synes och ryktet hårda land.
Onna di Jamaican beach!
Undrar verkligen över vart Albanien fått sitt dåliga rykte ifrån, för det ska inte förnekas att även jag innan mina besök till landet ifråga också hade en del fördomar. Även om jag alltid tar fördomar för vad dom är kan jag skämmas över att dom ens fanns där. Hoppas att jag med denna text kan hjälpa till att förbättra detta extremt förträffliga och underbara lands rykte.
Simmar i solsken. Ser på solnedgång samt månuppgång. Magiska ögonblick.
Sover som en stock rätt så länge..
Dag 3:
Dags att lämna detta paradis för att leta reda på nästa längst med kusten. Sätter siktet på Vlora igen. Först tillbaka till Saranda då, för att klättra upp mot vägen.. Återigen är det mest hårt för benen. Inga större problem att få lift. Först med en italierne (tror jag). Till nån pytteliten by. Därifrån en grek till ett lite större ställe, men ack så vackert (varför stannade vi inte längre?). Och här kommer det verkligen inte många bilar så helt klart längsta väntetiden under resan, men fortfarande inte mer än 30 minuter skulle jag tro. Sen har vi en bil till Vlora. Kustvägen blir bara bättre och bättre. Klättrar upp för ett berg, sicksackandes horizentalt. Utsikten går knappt att beskriva i ord.. Ska se om jag hittar någon bild som kan säga något mer!
Nåt sånt ja!
I Vlora. Hjälp så stort det är! Äter en pizza. Fortfarande totalt tagen av stadens storlek. Varit i Tirana och den staden känns som ingenting sida med denna. Turism är bra för tillväxt får man säga. Går och går och går och går och frågar sedan om vägen till den gamla stranden. Vänder om och går och går och går och går och hittar till slut stranden. Till och med stranden är gigantisk. Går ett tag, vänder, går ett tag, vänder. Stannar då till slut upp på vad som får bli nattens bostad.
Köper en stor öl kvällen till ära. Gör upptäckten att ölen är gammal. Placerar den i stranden och skriver med fingrar att denna öl är till vem som behagar dricka den, men att varsamhet ska tillhandahållas då den är aningen för gammal. Ringar in detta i ett hjärta.
Dag 4:
Ölen är fortfarande kvar!
Omelett och kaffe!
Går och går igen, denna gång åt rätt håll till och med! Första bilen kör oss ca 5 minuter och ger oss sedan parfym. Undrar vad detta kan betyda?
En till bil kort bit, men närmare avfart.
Sen kommer Tony & Simon och plockar upp oss. I särklass bästa liftningen! Av en herrans massa anledningar. Gör ett stopp i en liten by dom inte vet namnet på. Blir bjudna på kaffe, snackar skit om det mesta. Lite pinsam tystnad och tryckt stämning hinns med också. Väntar på att dom ska få lämna något till någon i byn. Hursomhelst tar det hela rätt lång tid. Så för att kompensera oss bjuder dom på middag på en resturang. Pasta och vin, vin, vin. Lagom lullig och så förklarar dom att dom tyvärr inte kan köra oss längre, svarar att dom gjort mer än väl för oss. Men det höll dom bevisligen inte riktigt med om och sätter oss på nästa buss till Elbassan (och betalar). Vaknar upp lagomt dimmig i Elbassan med ett äldre par från Italien så gärna vill bjuda på kaffe. Förklarar att vi kan sova hos dom om vi inte kommer längre. Tackar så gott och beger oss till vägen.
Börjar mer eller mindre känna att stopp för natten troligtvis står på schemat då solen nästan är borta. Sen hittar vi en lastbil som ska till Bitola. Någon ler helt klart över oss!
Känner så här i efterhand att min avslutande bitterhet kan tyckas aningen obefogad, men efter 4 nätter av dålig sömn kunde inte ens denna rena rara snällhet hålla mig i balans längre.
Svårt att beskriva hur underbart det var att komma hem till en säng. Tror jag låg där i över 1 timma och bara njöt av värme och mjukhet innan jag ens kunde börja fundera på att sova.
Andra gången i Albanien, och lika fort som jag lämnade landet ville jag bara tillbaka igen. Detta land har en säregen plats i mitt hjärta. Och så många delar jag faktiskt har kvar att upptäcka :)
Thursday, October 6, 2011
Från då till nu
Summa summarum - nu på svenska så lär dig ett nytt språk alternativt låt google göra en tafflig översättning.
Efter att ha hållit det strikt till det engelska språket känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna, där allt en gång för mig startade - på svenska. I och med distansen till landet och det mesta som kan klassas som svenskt, låt din fantasi här ströva fritt, känner jag att jag fått ett annat förhållningssätt och perspektiv till landet jag föddes i. Inte som att jag känner mig mer svensk nu än förut, mer tvärtom, ser mer och mer likheter människor emellan - oavsett bakgrund. Egentligen handlar det för mig mest om språket som uttrycksform och jag känner mig mer hemma än någonsin i det svenska språket, ironiskt nog.
Nog om språkvalet och vidare mot summeringen av mitt liv i Makedonien från senaste inlägg fram tills skrivande stund. Hahaha. När detta först plitades ner var det med penna och papper, i ljuv natur lyssnandes till Dub runt halsen samt det eviga sipprandet av dricksvatten från en av alla fontäner runt om i staden. Så var föga insatt i när jag egentligen skrev här senast, nu vet jag, men inte då. Så låter det vara som det är.
En galen och trivssam sommar. Stekheta dagar, många och långa nätter med vin, kvinnor, män & sång. Ingen mening och har heller ingen lust att berätta om någon av alla dessa nätter, känslan av samhörighet, lättsamhet och allmän acceptans är det som för mig som består. När jag dock ser bortom nostalgins vackra glans vet jag dock att detta är en överdrift i ett land med stark mandsdominans samt homofobi. Kanske var detta ämnen jag höll mig borta från, på gott och ont. För den dåvarande stundens stämning av godo, men helt klart inte alls av godo. Först den senaste tiden jag börjat uppmärksamma detta mer och mer, går som vanligt inte att få något osett. Tänker dock inte låta dessa negativa ting förstöra min uplevelse av landet jag faktiskt haft så många fina, hysteriska & roliga ögonblick. Detta jag väljer att hålla i minnet, det som hamnar på internet då..
För att på ett roligt sätt följa den kronologiska åkturen kommer härnäst historien om mitt livs största liftningsturné, 6 länder på 2 veckor. Tvisten blir dock att denna inte dyker upp här och nu, då det är för mycket att skriva om jag någonsin ska få klicka på publish post. Men när den väl kommit så länkas den hit.
Liftningsturné
Tillbaka till verkligheten, även om jag i kropp och sinne mest vill ut och resa igen. Myror i brallan. Beger mig till berget med klostret Treskavec på toppen som jag tidigare bestigit samt skrivit om här. Tog mig dock aldrig till den riktiga toppen - kände varken till den eller hade energi för denna sista bit vid mitt tidigare besök. Extremt glad över att ha fått uppleva det nu dock, där vägen upp visst är vacker och varierad så står de sista 30 minuterna för mer äventyr och adrenalin! En mindre vägg med faktiskt klättrande stod till och med på menyn. Väl på toppen greppar jag, likt så många andra, det gyllene äpplet.
Hem igen och dags att bestiga ännu ett berg. Denna gång är det berget som jag varje morgon blickat utöver, känt under namnet Baba (mormor/farmor), alternativt Pelister (namnet på toppen/nationalparken). Vägen upp är inte särskilt intressant då man sällan ser särskilt mycket framför sig i och med den gravt skadade lutningen. När vi börjar närma oss toppen kommer vi fram till den större av de 2 underverken som även kallas sjöar. Likt i en kroater finner vi kristallklart i solen glittrande vatten. Tar mig inte ett dopp efter att ha känt efter med fötterna. Väljer att stanna här för att sedan bege oss ner. Nådde aldrig toppen, lika glad är jag för det (ypperlig anledning att komma tillbaka, även om berget i sig är mer än anledning för min del).
Nästa stora händelse får bli min födelsedag som firades med buller och brak i dagarna 2. Minst. Helgen efter detta bär det av till Kavadarci för att avnjuta den lokala vinfestivalen med Makedoniens i särklass bästa vin, ifrån Tikveŝ. Lite väl mycket vin, rakija, öl och vad helst som fanns att tillgå. På många sätt en rolig helg. På andra sätt en lärorik samt motiverande helg. I skrivande stund inte varit direkt full sedan dess, ca 1 månad sedan nu.
Efter detta var nästa äventyr ännu en liftningsturné, om än bra mycket kortare (Makedonien-Serbien(Belgrad). Men likt det tidigare äventyret lämnar jag detta till framtidens inlägg. Kan säga att även om detta var en bra mycket kortare resa var den icke dessto mindre galen.
Inte ett ord har än så länge ägnats till mitt faktiskt uppgrad i landet, volontärarbeta. Av goda anledningar. Som jag nämnt(?) i tidigare inlägg är jag stationerad på ett dagis. Medans jag på många sätt trivs med barn och barn med mig känner jag att jag behöver göra någonting annat. Känner att det varken ger mig eller att jag kan ge dom tillräckligt för att det ska vara motiverande att fortsätta. Så nu letas annat arbeta. Åker snart till en organisk farm (enda wwoofing farmen i Makedonien!) för att se om jag kan jobba där, mer om det efter att jag kommit tillbaka från Albanien då!
Efter att ha hållit det strikt till det engelska språket känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna, där allt en gång för mig startade - på svenska. I och med distansen till landet och det mesta som kan klassas som svenskt, låt din fantasi här ströva fritt, känner jag att jag fått ett annat förhållningssätt och perspektiv till landet jag föddes i. Inte som att jag känner mig mer svensk nu än förut, mer tvärtom, ser mer och mer likheter människor emellan - oavsett bakgrund. Egentligen handlar det för mig mest om språket som uttrycksform och jag känner mig mer hemma än någonsin i det svenska språket, ironiskt nog.
Nog om språkvalet och vidare mot summeringen av mitt liv i Makedonien från senaste inlägg fram tills skrivande stund. Hahaha. När detta först plitades ner var det med penna och papper, i ljuv natur lyssnandes till Dub runt halsen samt det eviga sipprandet av dricksvatten från en av alla fontäner runt om i staden. Så var föga insatt i när jag egentligen skrev här senast, nu vet jag, men inte då. Så låter det vara som det är.
En galen och trivssam sommar. Stekheta dagar, många och långa nätter med vin, kvinnor, män & sång. Ingen mening och har heller ingen lust att berätta om någon av alla dessa nätter, känslan av samhörighet, lättsamhet och allmän acceptans är det som för mig som består. När jag dock ser bortom nostalgins vackra glans vet jag dock att detta är en överdrift i ett land med stark mandsdominans samt homofobi. Kanske var detta ämnen jag höll mig borta från, på gott och ont. För den dåvarande stundens stämning av godo, men helt klart inte alls av godo. Först den senaste tiden jag börjat uppmärksamma detta mer och mer, går som vanligt inte att få något osett. Tänker dock inte låta dessa negativa ting förstöra min uplevelse av landet jag faktiskt haft så många fina, hysteriska & roliga ögonblick. Detta jag väljer att hålla i minnet, det som hamnar på internet då..
För att på ett roligt sätt följa den kronologiska åkturen kommer härnäst historien om mitt livs största liftningsturné, 6 länder på 2 veckor. Tvisten blir dock att denna inte dyker upp här och nu, då det är för mycket att skriva om jag någonsin ska få klicka på publish post. Men när den väl kommit så länkas den hit.
Liftningsturné
Tillbaka till verkligheten, även om jag i kropp och sinne mest vill ut och resa igen. Myror i brallan. Beger mig till berget med klostret Treskavec på toppen som jag tidigare bestigit samt skrivit om här. Tog mig dock aldrig till den riktiga toppen - kände varken till den eller hade energi för denna sista bit vid mitt tidigare besök. Extremt glad över att ha fått uppleva det nu dock, där vägen upp visst är vacker och varierad så står de sista 30 minuterna för mer äventyr och adrenalin! En mindre vägg med faktiskt klättrande stod till och med på menyn. Väl på toppen greppar jag, likt så många andra, det gyllene äpplet.
Hem igen och dags att bestiga ännu ett berg. Denna gång är det berget som jag varje morgon blickat utöver, känt under namnet Baba (mormor/farmor), alternativt Pelister (namnet på toppen/nationalparken). Vägen upp är inte särskilt intressant då man sällan ser särskilt mycket framför sig i och med den gravt skadade lutningen. När vi börjar närma oss toppen kommer vi fram till den större av de 2 underverken som även kallas sjöar. Likt i en kroater finner vi kristallklart i solen glittrande vatten. Tar mig inte ett dopp efter att ha känt efter med fötterna. Väljer att stanna här för att sedan bege oss ner. Nådde aldrig toppen, lika glad är jag för det (ypperlig anledning att komma tillbaka, även om berget i sig är mer än anledning för min del).
Nästa stora händelse får bli min födelsedag som firades med buller och brak i dagarna 2. Minst. Helgen efter detta bär det av till Kavadarci för att avnjuta den lokala vinfestivalen med Makedoniens i särklass bästa vin, ifrån Tikveŝ. Lite väl mycket vin, rakija, öl och vad helst som fanns att tillgå. På många sätt en rolig helg. På andra sätt en lärorik samt motiverande helg. I skrivande stund inte varit direkt full sedan dess, ca 1 månad sedan nu.
Efter detta var nästa äventyr ännu en liftningsturné, om än bra mycket kortare (Makedonien-Serbien(Belgrad). Men likt det tidigare äventyret lämnar jag detta till framtidens inlägg. Kan säga att även om detta var en bra mycket kortare resa var den icke dessto mindre galen.
Inte ett ord har än så länge ägnats till mitt faktiskt uppgrad i landet, volontärarbeta. Av goda anledningar. Som jag nämnt(?) i tidigare inlägg är jag stationerad på ett dagis. Medans jag på många sätt trivs med barn och barn med mig känner jag att jag behöver göra någonting annat. Känner att det varken ger mig eller att jag kan ge dom tillräckligt för att det ska vara motiverande att fortsätta. Så nu letas annat arbeta. Åker snart till en organisk farm (enda wwoofing farmen i Makedonien!) för att se om jag kan jobba där, mer om det efter att jag kommit tillbaka från Albanien då!
Subscribe to:
Posts (Atom)